Nyheter

Experter: Låt fler än industrin sätta märket

Tongivande experter varnar för att modellen för lönebildning på sikt riskerar att kollapsa. Fler branscher än industrin bör få påverka lönerna.

Facken inom industrin, från vänster Martin Linder ordförande i Unionen, Per-Olof Sjöö ordförande Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch, Ulrika Lindestrand ordförande Sveriges ingenjörer, Hans-Olof Nilsson ordförande i Livs och Anders Ferbe ordförande i IF Metall håller pressträff Foto: Pontus Lundahl / TT

Klicka på bilden för att se den större. Illustration: Eva Vaihinen

I avtal efter avtal håller sig nu fack och arbetsgivare till de 6,5 procent som parterna inom industrin kommit överens om i årets avtalsrörelse. Ändå är modellen där industriavtalet styr svensk lönebildning satt under press. Ordningen anklagas för att befästa befintliga orättvisor och ge den krympande industrin för stort inflytande på löneutvecklingen. Andra kritiker varnar för att industrins ”märke” innebär alltför låga löneökningar.

För vissa branscher, som byggsektorn, där det råder högkonjunktur och arbetskraftsbrist innebär industrinormen en tvångströja. I branscher som går på knäna anklagas i stället lönekostymen för att vara för stor.

Nationalekonomen Lars Calmfors framhåller de så kallade relativlönerna, det vill säga skillnaden i löner mellan olika branscher på arbetsmarknaden, som ett stort problem. Han pekar på att industrins märke blivit allt mer bindande för andra.

– Det behövs en större acceptans hos parterna för att marknadsläget skiljer sig åt mellan olika grupper och sektorer och att man behöver tillåta mer av relativa löneförändringar, säger Lars Calmfors, ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet som är en expertgrupp finansierad av Svenskt Näringsliv.

Han menar att arbetskraftsbrist i delar av offentlig sektor kräver relativlönehöjningar för grupper som lärare, sjuk- och undersköterskor,

En annan tungviktare när det gäller lönebildning är Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO. Han anser att löneökningar som leder till för låg inflation är industriavtalets svaga punkt.

Det svenska inflationsmålet ligger i dag på 2 procent, vilket har visat sig vara en gynnsam nivå för att ekonomin ska kunna växa. De senaste åren har Sverige haft svårt att nå det målet.

Förra året låg inflationen på 1 procent. 2015 hade Sverige noll procents inflation.

– Det tvingar Riksbanken att hålla en konstlat låg växelkurs och därigenom köpa inflation från utlandet. Det visar att modellen inte producerar önskade resultat, säger Dan Andersson.

Arbetet förklarar Märket

Åsa Olli Segendorf, chef för arbetsmarknadsenheten på Konjunkturinstitutet, ser en fara med nivån i årets avtalsrörelse.

– Det finns absolut en risk att löneökningarna i den nya överenskommelsen inte är förenliga med inflationsmålet. Vi har sett att löneglidningen minskat och uppvisar en nedåtgående trend, vilket innebär att de centrala avtalen får allt större betydelse, säger hon.

Mot den här bakgrunden, menar Lars Calmfors, att det sannolikt är dags för parterna att agera.

– Det är angeläget att i tid modifiera avtalssystemet. Det finns en stark tendens att inte reformera systemen utan köra dem i botten tills de inte längre fungerar, och då ersätta dem med något helt nytt, säger Lars Calmfors.

Han bedömer att det förmodligen är bäst att gradvis reformera systemen, i stället för en strategi där man låter gamla system spricka med en knall. Lars Calmfors varnar för vad som kan komma att hända om Sverige fortsätter som i dag med ett lågt industrimärke och detta visar sig inte passa resten av arbetsmarknaden.

– Till slut kommer i så fall marknadskrafterna att slå igenom, och då riskerar vi att hamna i en kaotisk situation.

Lars Calmfors är inte ensam om att vilja reformera modellen. Nils Gottfries, ekonomiprofessor vid Uppsala Universitet, var tidigare lönebildningsexpert för Långtids-utredningen. Han betonar att samordningen fortfarande är viktig.

– Däremot är jag inte alls säker på vem som ska vara löneledande. Tidigare tyckte jag att det var en bra idé att industrin var det, men det skulle kunna vara mer logiskt att det är den största sektorn.

En idé kan, enligt honom, vara att:

– Hela den privata sektorn sätter märket eller att man kastar in någon mer tillsammans med industrins parter. Det viktiga är att den som gör det tar ett samhällsansvar.

Enligt Lars Calmfors kommer strukturella förändringar på arbetsmarknaden sannolikt att innebära att industrin i framtiden går sämre än sektorer som är mer inriktade på svensk hemmamarknad. Marknaden måste då klara av att leva upp till efterfrågan på arbetskraft.

– En framgångsrik integration av utrikesfödda är nödvändig för att tillgodose de behoven.

Det är en svår utmaning. Arbetslösheten bland utrikesfödda är i dagsläget betydligt högre än bland svenskar. Lars Calmfors öppnar därför för att andra sektorer kan få vara med och påverka lönenormen.

– Om integrationen misslyckas kan märkessättningen behöva ta större hänsyn till resten av ekonomin. Då behövs ett breddat tänkande antingen genom mer av underhandskontakter med andra sektorer eller genom att andra, till exempel handeln, mer formellt släpps in i märkessättningen, säger Lars Calmfors.

Dan Andersson anser att industriavtalet är ett barn av sin tid:

– Det återspeglar en annan period. Det skapades för en situation med för höga löneökningar.

Nu är problemet för låga löneökningar till följd av utbudstrycket – det vill säga den goda tillgången på arbetskraft – som migrationen och arbetskraftsrörligheten inom EU medför, förklarar Dan Andersson.

– Det är ett problem som den nuvarande ordningen inte förmår att lösa. Vi behöver något som styr mot hela arbetsmarknaden. Såväl industrin, det offentliga och andra privata sektorer behöver vara med och sätta det gemensamma märket.

Andra ekonomer försvarar den rådande modellen, även om de också problematiserar sina svar. Åsa Olli Segendorf säger att Konjunkturinstitutet lämnar valet av modell till parterna.

– Industriavtalet verkar ha tjänat Sverige väl genom höjda reallöner, samtidigt som det råder ordning och reda. Vi ser inga problem med att industrin är löneledande.

Men även hon konstaterar att det finns ett dilemma:

– Det som modellen brottas med är hur relativa löneförändringar ska åstadkommas. Ett sätt att modifiera modellen skulle kunna vara att komma överens om en total kostnadsökning för industrin och sedan acceptera andra nivåer eller intervaller för andra sektorer.

Sandro Scocco är chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé. Han menar att problemet inte är modellen ”i sig”. I stället handlar det om att hela världsekonomin brottas med för svaga löneökningar, säger han.

– Löneökningarna borde ligga i nivå med produktivitetstillväxten och inflationsmålet. Men alla länder har lärt sig att det ger framgång att hela tiden ligga i underkant. Ett faktum som det är svårt att påverka för regering och riksdag på nationell nivå.

Lösningen, anser Sandro Scocco, är att ”vi börjar ta i dessa frågor på EU-nivå” men inser svårigheten.

– Alla EU-länder ligger och harvar på industriavtalets nivåer. Om inte andra europeiska länder höjer sina löner mera, då förstår jag att metallarna inte är jättepigga på högre löneökningar.

Anders Eld

Fler kommentarer

Nationalekonomen Nils Gottfries:
– Den allmänna löneökningstakten ligger på gränsen till att vara för låg. Den bör absolut inte vara lägre, och jag skulle känna mig tryggare om den låg lite högre för att vara konsistent (inte strida mot, reds anm) med inflationsmålet. Jag upplever att det finns en tendens att parterna tittar för mycket på omvärlden.

Dan Andersson, före detta LO-ekonom:
– På senare år har löneökningarna inte nått upp så högt att löntagarkollektivet tagit ut sin del av produktivitetsökningen och inflationen. Lönebildningen har blivit instabil om den inte på ett bra sätt lyckas sätta det viktigaste priset i hela ekonomin – priset på arbetskraft.

Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, pekar på frågan om relativlöner som ett nationellt dilemma.
– Bristtalen är rekordhöga i offentlig sektor. Det borde leda till signaler på marknaden i form av högre löneökningar. Men det är inte alldeles lätt att få till för det bygger på att industrins löntagare accepterar att de under en period försvagar sitt relativa löneläge. Det har vi inte sett ännu.