Vilken hjärtefråga tar du tar med dig som förbundsordförande?
– Det är fortsatt ojämlikt fördelat i samhället, i världen i stort, och i Sverige. Men även på arbetsplatserna. Att förändra det är den frågan jag drivs mest av.

När fick du ditt första fackliga uppdrag?
– Jag började på Cloetta i Ljungsbro 1983. Efter några år blev jag vald till klubbordförande av medlemmarna på fabriken, som första kvinna. På en väldigt väletablerad livsmedelsindustri i en klubb som var 75 år. Det var 70 procent kvinnor på arbetsplatsen. Jag jobbade bland annat med paketeringsarbete och satt vid löpande band.

Var det självklart att hoppa på ett fackligt uppdrag?
– Nej faktiskt inte. Både pappa och farfar var fackligt aktiva men jag hade inte det fokuset. Men när jag konstaterade att det fanns en hel del orättvisor på arbetsplatsen väcktes intresset ganska snabbt.

Så frågan om rättvisa och jämlikhet väcktes redan där på golvet?
– Ja, jobben på paketeringen var de lägst avlönade. Det tog vi strid för. 1989 var det en låglönesatsning i de centrala avtalen. Vi i klubben ville att den skulle slå igenom även lokalt. Men förhandlingarna strandade. Så vi gick till tidningen och vi hotade med att lägga ner klubben. Vi fick faktiskt igenom kraven. Det var en riktig seger som jag lärde mig mycket av. Sedan hade vi utställningar och teateruppsättningar i personalmatsalen om jämställdhet, vi var outtröttliga.

Nu har Livs en särskild satsning för att kvinnor ska våga ta förtroendeuppdrag. Vad fick dig att våga ta steget?
– En väldig framsynt klubbordförande, en man, som pushade på att vi tjejer skulle vara med i klubbstyrelsen.

Och steget som förbundsordförande?
– Nu drivs jag av viljan att fortsätta göra skillnad. Jämlikhet och jämställdhet är frågor som fortfarande ligger mig nära och som jag vill vara med och förändra.

Jämställdhet i en ganska mansdominerad miljö, hur lätt är det?
– Svårt, det är normerna, de sitter hårt. Man måste jobba idogt och långsiktigt med den typen av förändringar. Det är ingenting man blir färdig med.

Förbundsstyrelsen vill säga nej till motioner om att HBTQ-certifiera förbundet. Varför?
– Certifiering är inte det enda sättet att ta tag i mångfaldsfrågor. Använder vi RFSL:s certifiering med ganska omfattande utbildningar som måste uppdateras kontinuerligt så låser vi onödigt mycket resurser. Det hindrar inte att vi kommer att jobba med jämlikhetsfrågorna. Vi kan utbilda våra förtroendevalda och anställda ändå.

Din fru Therese Guovelin är förste vice ordförande i LO. Ni innehar alltså varsin tung post inom arbetarrörelsen. Hur ser du på det, finns för- eller nackdelar, för dig eller för rörelsen?
– Livs är suveränt som förbund och är med i federationen LO. Men givetvis, det är speciellt, men vi har våra olika roller, det ser jag rent professionellt på. Det gäller alla mina åtaganden, jag vill utföra dem på ett professionellt sätt och inte blanda ihop jobb och privatliv. Det gäller i alla sammanhang. I övrigt har jag inga kommentarer till det.

Är det en känslig fråga?
– Nja, det blir ofta den ingången i intervjuer och jag vill hålla det i min privata sfär.

Fakta Eva Guovelin

Ålder: 52 år.

Bor: Liljeholmen.

På fritiden: Båtliv.

Familj: Fru Therese, son David.

Läser: Mest arbetsmaterial, senaste bok Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind.