Det är april nu. Det kan betyda att våren snart kommer att sluta gäcka oss med snöstorm och hoppfulla solvarma eftermiddagar om vartannat. Det betyder definitivt att sommaren snart är här, även om vädret vissa dagar gör att det är lätt att tro att vi fortsatt stretar på i januari.

Och med sommaren, sommarplaneringen. Ord som för många betyder samtal till ex-partners för att avgöra var barnen ska vara vilka veckor, eller sms till vänner för att resa bort en helg eller en vecka, eller googlande av byggtips för hemmafixare.

Jobbar en i vården betyder också sommarplanering att lägga ett omöjligt pussel där bitar saknas för att få ihop en hel bild.

I stället försöker en omforma och sträcka varje enskild bit för att det ska passa ihop, med följden att en del av dem till sist går sönder.

I Vårdfokus (Vårdförbundets medlemstidning) skrivs återigen nya nyhetstexter om hur arbetsgivare runt om i landet försöker köpa möjligheten till extra bitar genom att få sin personal att helt eller delvis avstå ledighet under de kritiska sommarmånaderna. Som tack erbjuds personalen en extra ekonomisk bonus, vilken på flera håll verkar bli högre i år jämfört med tidigare.

Med undantag för det allra första året jag jobbade som sjuksköterska har det alltid kommit så kallade erbjudanden om att låta bli sin semester. Någon gång har det så klart känts lockande. Extra pengar för samma arbete, har jag nog tänkt. Men sedan ändå tackat nej, eftersom längtan efter ledighet tillsammans med familj och vänner har varit större.

Men. Det handlar inte bara om att vilja vara ledig för ledighetens skull. Jag är också en bättre sjuksköterska när jag fått tid för återhämtning och reflektion.

Jag gör färre misstag. Är trevligare. Har mer energi till mina patienter, som förtjänar just att mötas av personer som har något kvar att ge. Har mer ork för att också kunna vara en bra kollega.

Med facit i hand inser jag och fler med mig att den förskjutna eller inställda semestern inte är en tillfällig lösning. Den verkar vara en permanent metod för att sträcka sönder bitarna till sommarpusslet.

Det är också det som gör att ersättningarna stiger. Personal som förstår att den här sommarkrisen inte är en engångsförteelse där vi kan vara snälla och ställa upp för varandra och för patienterna. Utan att det är något som satts i system.

Och det är klart att det är bra att ersättningarna blir mer rimliga för den som ändå räddar upp situationen på vårdgolvet i sommar. Men det löser fortsatt inte grundproblemet.

Att sjukvården saknar personalresurser för att kunna att ge sina anställda deras lagstadgade rätt till semester. Att arbetsgivaren fortsätter låtsas att det är ett gemensamt problem som personalen är skyldiga att hjälpa till att lösa genom att sträcka sig tills de till sist går sönder.