Vi får möta Laina (Sylvia Rauan), som är på väg att doktorera om migration, men ändrar riktning: Vad det handlar om är krig. Hon som inte längre säger dvärg utan kortväxt, hon som använder ”en” i betydelsen man. Och så systern Linda (Sannamari Patjas), som gick hotell- och restaurang på gymnasiet och vars arbetsuppgifter som servitris är beständiga, och som tycker att det viktigaste väl inte är vad man säger utan vad man menar.

Kraschen som uppstår mellan ”rasisten” och hon som är ”PK” verkar närmast obotlig och jag hade önskat en fördjupning. Hur blir invandraren så kritisk till andra invandrare?

I himlen finns mamman – hur mycket svenskt silver har hon inte putsat som hembiträde? – och centralt på scenen pappan som kämpat med språket, men efter 55 år ”pryter perfekt” och som desperat försöker mildra döttrarnas krigsföring.

Men Alakoski vill mer, (ibland kanske lite för mycket på en och samma gång, även om det blir en poäng i sig), också som dramaturg.

Hon gestaltar klass-, kultur- och flyttkrockar med träffsäkra uttryck och tar till ett myller av röster, liksom en bildskärm med historiska motiv, för att visa på dessa centrala, återkommande teman i världshistorien.

Lättar upp föreställningen gör tusenåriga vandraren Tolir (Zardasht Rad), som av Oden fått uppgiften att söka världsfreden. Riktigt roligt blir det när han dyker upp på oväntade ställen med sitt långa perspektiv: ”Utbränd blev jag redan under franska revolutionen”.

LÄS OCKSÅ Susanna Alakoskis pjäs speglar laddat ämne

Teater

Laina och fåglarna

Pjäs av Susanna Alakoski

Regi: Michaela Granit
Premiär på Scenkonst Sörmland, därefter turné i Mellansverige