Aktivisten Jenny Bengtsson tar ett steg tillbaka

ARBETET LAGAR MAT MED Jenny Bengtsson. Det var omöjligt att inte bli politisk i min familj, säger Jenny Bengtsson som efter fem år lämnar uppdraget som ordförande för HRF:s största avdelning Stockholm-Gotland. Hennes lägenhet är lika tydlig som hon själv. På väggarna hänger motiv som gestaltar hennes alias i sociala medier: Klasskamp.

Det är socialrealism från Kuba, Östtyskland och tavlor från Norrskensflamman där hennes pappa jobbade innan han gick över till SvD:s sportredaktion.

Jenny Bengtsson älskar att laga mat. När Arbetet bad henne fundera över vilka rätter hon ville laga till ett antal utvalda personer föreslog hennes pappa att hon skulle laga något som saknar ryggrad till Jonas Sjöstedt.

– Farsan tycker jag är för höger. Mamma har jag försökt få med i Vänsterpartiet men hon är fortfarande partilös. Själlöst.

Själlöst?
– Ja, man måste ta ställning.

Få rycker på axlarna när de hör Jenny Bengtssons namn. Det hör inte till vanligheten att en lokal avdelningsordförande har över 9 000 följare på Twitter och en presentation på Wikipedia. Hon är hatad, hotad och hyllad. Hatad främst från höger, hotad mest från extremhögern. Men hon är även kritiserad internt och ibland från människor hon delar åsikter med, som den antirastiska rörelsen. När hon hade bokat in en rappare som uttalat sig antisemitiskt på en fest, fick hon hård kritik.

– Den perioden är ett sorgebarn. Jag har gjort för mycket under koncentrerad tid och då gjort dåliga avvägningar. Men jag är fan antirasist i alla avseenden.

Det var på första fasta jobbet, på Casino Cosmopol, för cirka tio år sedan, som hon rätt omgående hamnade på ett fackligt möte. Hon blev vald till vice ordförande.

– Jag förstod inte vad det innebar. Så gick jag en utbildning, jag gick dit som en vanlig människa men tågade ut. Här hade jag knegat runt i en massa år utan att kunna mitt shit.

Hennes 3,5-årige son Tiago är hemma med vattkoppor och lägger pussel i bakgrunden. Själv har Jenny åkt in och ut på akuten. Hon har en inflammerad njure, men nu har antibiotikan kickat in.

Självklart har hon redan, på sociala medier, kopplat ihop vårdkris med besöken på akuten.

När Tiago var beräknad att komma för snart fyra år sedan låg hon i vild debatt med E-type som hade öppnat krog utan kollektivtal.

– På morgonen skrev jag en debattartikel, sedan satt jag i möte och sedan födde jag barn. Åtta dagar senare var jag tillbaka på möte med Tiago som sedan dess varit med överallt. Jag har aldrig varit ledig.

Det är en orsak till att hon nu lägger av. En annan är ett slags seg kamp med det egna förbundet.

– Jag har aldrig varit ett fan av möten. Men vi har kommit långt från hur det var när jag började, då jag kom in i ett betongsossegäng och snabbt fick frågan om jag är kommunist. Nu är det inte så, för det mesta.

Hon vill för mycket men måste inte vara ordförande, säger hon.

– Det här är vem jag är: grym på facklig organisering, men obekväm i finkorridorerna.

När Jenny Bengtsson hyllade Kubas numera avlidne ledare Fidel Castro i sociala medier gick förbundet ut och tog avstånd från henne.

– Stundtals har jag känt mig som en börda för HRF. Men mitt engagemang har ändå lett till att folk kan relatera till facket. Det har säkert varit jobbigt men överlag har det nog satt oss på kartan.

Har du aldrig tvivlat på metoden?
– Jag tror inte alltid på samverkan, självklart när det gäller arbetsmiljö, men att samverka med någon som förtrycker en går inte. Jag företräder mina kolleger på jobbet som blir behandlade som skit.

Skulle förbundsledningar vara mer som du?
– Nej, en förbundsordförande kan inte säga tokiga saker. Men aktivister måste få vara aktivister. Jag tror att alla LO-förbund har lite problem att hantera aktivism. Den yngre generationen är mer radikal, man vill ha förändring, inte enbart: ”i den här avtalsklausulen står kan i stället för ska.” Man vill ha riktiga grejer.

Arbetets intervjuserie

• Känslor och nationalekonomi hos LO:s jämlikhetsutredare Marika Lindgren Åsbrink.