Ledare

Ledare Special: Det handlar striden om arbetstiden om

Arbetets politiska redaktör Martin Klepke reder ut vad striden om arbetstiden egentligen handlar om. Foto: TT (bilden är ett kollage)

LEDARE SPECIAL. Striden om arbetstiderna är en konflikt som går tillbaka många decennier. I kollektivavtalens barndom gavs kapitalägaren möjlighet att bli rik mot att de anställda fick trygghet och fasta arbetstider. Men i dag vill alltfler arbetsgivare ta ifrån arbetarna denna trygghet. Det finns flera orsaker till att det händer just nu. Inom industrin drivs förändringen av digitalisering och internationell konkurrens, inom handeln av ökat vinstbegär, och inom kommuner och landsting spelar skiftande politisk majoritet stor roll. Arbetets politiska redaktör Martin Klepke skriver om vad striden om arbetstiden egentligen handlar om.

När facket övergav tanken på att ta över fabrikerna

Den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng log och vände sig mot de ilskna arbetarna. ”Steg för steg ska vi socialisera Sverige, men det ska vi inte basunera ut på gator och torg där det kan missförstås”, sa han. Tiden var sent 1960-tal. Gunnar Sträng hade ätit bulle och druckit kaffe med arbetarna och var på väg från mötet. Han hade redan rest sig och orden var ett försök att blidka de vänsterradikala som samlats runt honom och krävde handling, men mikrofonen från kamerorna en bit bort var skoningslös. Visserligen hördes det knapp vad han sa men i mixerrummet på Sveriges Television lyftes orden fram; ”steg för steg ska vi socialisera Sverige”.

Naturligtvis kastade sig de borgerliga partiledarna över honom, Aha! Här avslöjade finansministern Socialdemokraternas innersta tankar, de vill ta över och socialisera alla fabriker och arbetsplatser. Det om något var väl ett bevis på att Karl Marx ord om att ”ta över produktionsmedlen” fortfarande var en levande realitet för Socialdemokratin. Men de kunde inte ha mer fel.

Redan före kriget formades, och på 1950-talet finslipades, Socialdemokratins nya och totalt väsensskilda inriktning och Gunnar Strängs ord får ses som ett försök att ta sig ur en prekär situation.

För till skillnad från kommunisterna hade Socialdemokraterna redan övergivit tanken på arbetarägda fabriker, inte som en följd av att man backat från den bästa av idéer för något mer verklighetsnära utan för att en annan väg sågs som mer framgångsrik.

Varför ska arbetare riskera att bli utblottade om de arbetarägda fabrikerna går i konkurs, frågade sig alltfler ledande socialdemokrater redan på Ernst Wigforss tid långt före kriget. Förhandlingsvägen hade LO funnit en annan väg. Låt kapitalägarna äga fabrikerna och låt dem anställa arbetare. Visserligen kan kapitalägarna då bli väldigt rika om det går bra för företaget.

Men det är också kapitalägarna och inte arbetarna som blir utblottade om företaget går i konkurs. Mot att kapitalägaren själv fick handskas med såväl risk för bankrutt som möjlighet till stor förtjänst skulle arbetstagarna jobba utan konflikt om de fick trygga anställningar, fasta tjänster, fasta arbetstider och – från politiskt håll – god a-kassa om de behövde söka nytt jobb.

Vi måste komma ihåg att många arbetare på den här tiden var daglönare. De starkaste kunde varje morgon gå ned till hamnen eller till fabriken och hoppas på en dags jobb.

Kollektivavtalade villkor med fasta tjänster och arbetstider var ett mycket stort steg framåt för arbetarnas trygghet. Den svenska modellen formades och genom den utvecklades svenska företag till de mest konkurrenskraftiga i världen medan arbetarna kunde överge daglöneriet och få fasta arbetstider och fast lön.

I dag har allt förändrats. I dag är arbetstiden i skottgluggen mer än någonsin förr. Vi har sms-anställningar där den som sitter hemma och väntar på ett påhugg ibland bara har någon minut på sig att tacka ja till ett jobb som i många fall dessutom bara sträcker sig någon dag. Sedan är otryggheten där igen. Arbetsgivare har behållit möjligheten till vinst på de anställdas arbete. Men de har vältrat tillbaka risken för utebliven förtjänst på arbetarna. Daglöneriet är åter här.

Hur har det kunnat bli så här? Vad hände med de trygga arbetstider för vilka fackförbunden skrev på de framförhandlade kollektivavtalen? I jakten på vad som hänt måste vi först och främst skilja mellan olika sektorer. Vi börjar med industrin.

Industrin

Utvecklingen inom svensk industri har de senaste åren gått åt två håll. Dels har ägandet blivit alltmer institutionaliserat och ägandet har spridits från svenska ägarfamiljer till internationella storkoncerner och fonder, dels har digitaliseringen med datorer och robotar gjort att arbetstiden inte nödvändigtvis måste vara mellan fasta klockslag.

För 20 år sedan tillverkade industrin varor för stocklager. Nu anpassas produktionen direkt till efterfrågan.

– Där står vårt krav på trygghet mot arbetsgivarens krav på flexibilitet, säger IF Metalls ordförande Anders Ferbe.
– Arbetsgivarna vill själva bestämma mer av arbetstidens förläggning för den enskilde för att öka möjligheten till flexibilitet. Så när vi möter arbetsgivaren måste vi försöka hitta skärningspunkten mellan trygghet och flexibilitet.

Enligt Anders Ferbe har utvecklingen redan sprungit förbi den kollektivavtalade överenskommelsen om att löntagarna säljer sitt arbete i utbyte mot fasta arbetstider. För att upprätthålla konkurrensen i en digitaliserad och internationell värld måste parterna gemensamt hitta nya avtal runt arbetstiderna. Men då måste arbetstagare och arbetsgivare kunna ”mötas i ögonhöjd” som Anders Ferbe uttrycker det.

– Och då är det så provocerande av Teknikföretagen att ensidigt anse sig kunna få bestämma arbetstiden, säger han.

Samma provokation ser han i arbetsgivarens krav på att kraftigt öka den så kallade arbetstidskorridoren. Det är den tidsram inom vilken arbetsgivaren ensidigt kan bestämma när den anställde ska jobba. Här skönjer vi ett brott mot de tidiga kollektivavtalens intentioner genom att tryggheten i kontrollerad arbetstid går förlorad.

Ändå ser Anders Ferbe en möjlig lösning, en lösning som skapar både trygghet och flexibilitet och pekar på de avtal med ”flexbank” som slutits inom stålindustrin. Företagen tillför flextid och i gengäld arbetar de anställda mer när det behövs och mindre när det är mindre att göra.

Att flexibiliteten behövs i industrin i en globaliserad värld kanske alltså stämmer. Men hur är det på hemmaplan? Förhållandena i delar av den svenska tjänstesektorn är ju helt andra än dem i en konkurrensutsatt högteknologisk exportindustri.

Handel, hotell och restaurang

Att sälja en glass har varken med digitalisering eller just in time-produktion att göra – annat än att man säljer mer när solen skiner. Här skulle det gamla kontraktet mellan fack och arbetsgivare alltså fortfarande kunna gälla. Arbetsgivaren kan göra sig storvinster om solen skiner och mycket säljs, mot att arbetstagarna avstår från mycket av den vinst de själva jobbar ihop åt arbetsgivaren för att i gengäld få en trygg anställning, fast lön och fasta arbetstider.

Ändå har stora delar av handel och hotell och restaurangbranschen på senare år upplevt kraftigt uppluckrade arbetstider. Här finns sms-jobben där anställda kan nappa på några timmars jobb en eftermiddag när solen skiner och en glassbar behöver folk, här finns den deltidsanställde som bara har fast arbetstid till klockan 13:00 och om vädret är mulet och många passar på att handla så kan tjänsten just den dagen förlängas med några timmar.

Dessutom har arbetstiderna blivit en fråga om kön. Redan 2007 kunde Handelsanställdas förbund visa att deltider var mycket vanligare för kvinnor än för män i handeln. Butiksanställda kvinnor bakom disken på kosmetikaavdelningen fick sällan heltid medan männen som sålde verktyg på våningen ovanför kunde njuta av heltidstjänster.

Och läget blev allt sämre ju fler år som gick. 2013 arbetade så många som 70 procent av arbetarkvinnorna inom detaljhandeln på deltid.

Tre år senare hade andelen ökat till 77 procent enligt Statistiska Centralbyrån. Men nu blev den största förändringen tydlig, och den gällde männen. Från att ha varit ett heltidsjobb blev handelsjobbet även för männen ett påtvingat deltidsjobb. Bara 38 procent av männen hade nu kvar en fast heltidstjänst.

När dessa siffror kombineras med möjligheten att stanna några timmar extra om vädret är dåligt och kunderna många är det uppenbart att den ursprungliga överenskommelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare är på väg att överges. Arbetsgivaren behåller möjligheten till vinst, men vältrar över risken för förlust under dåliga dagar på sina anställda.

Det här har blivit ännu tydligare genom de senaste årens ”hyvling”, det vill säga när arbetsgivaren ensidigt skär ned de anställdas arbetstider så att heltider förvandlas till deltider. Arbetsdomstolen slog nyligen fast att hyvling är ett fullt lagligt förfarande. Tyvärr är det arbetarrörelsens en gång så stolta konsumentorganisation Coop som har gått i bräschen för att driva fram denna kraftiga försämring för landets arbetare som hyvling innebär.

Kommuner och landsting

Även inom Kommuner och landsting förekommer en stor andel osäkra timanställningar. Här är motiven ännu mer strikt ekonomiska, eftersom behovet av välfärdstjänster enligt alla tillgängliga prognoser bara kommer att öka ju fler och ju äldre vi blir.

Ett uppenbart skäl till konfrontation om arbetstiderna är att kommunernas paraplyorganisation SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, inte bara är en arbetsgivarorganisation utan också är politiskt styrd efter valresultat. Den vilja att förvandla deltidsarbeten till heltider som SKL:s ledning så kraftigt motsatte sig under de år då vi hade en borgerlig majoritet har fack och arbetsgivare nu kunnat enas om sedan SKL fått en rödgrön majoritet.

Men en stor del av problemen kvarstår.

I en rapport från 2014 visar fackförbundet Kommunal att den genomsnittliga åldern för tillfälligt anställda är 37 år. Det handlar alltså inte om något första steg in på arbetsmarknaden. Det har varit en medveten politik mot de anställda där det fackliga arbetet har försvårats. Detta syns i att tillfälligt anställda enligt Kommunals undersökning har betydligt lägre lön än fast anställda, i snitt hela 3 400 kronor lägre per månad.

För kommunalt anställda har läget klart försämrats också genom att privata vinstdrivna utförare har kommit in i välfärden. Dessa rekryterar i högre grad tillfälligt anställda än inom kommunal- och landstingsdriven välfärd.

En stor del av visstidsanställningarna inom kommuner och landsting är skapade genom anställningsformen ”allmän visstid” som Alliansen införde 2007, där arbetsgivaren gavs rätt att ensidigt och utan att ange skäl ta in anställda på visstid i stället för på fasta anställningar – hur mycket jobb det än fanns. Denna anställningsform står för 84 procent av ökningen av tidsbegränsat anställda inom vård och omsorg 2009 – 2015. Fackförbundet Kommunal är därför det fackförbund som drivit på hårdast för att gå den politiska vägen och försöka få riksdagen att avskaffa anställningsformen allmän visstid.

För visst finns det också en klar politisk dimension i kampen om arbetstiderna.

Politiken

Denna vecka diskuteras arbetsrätt och arbetstider i Sveriges riksdag. Det blir en debatt utan vinnare. I arbetsmarknadsutskottet har partierna utanför regeringen effektivt blockerat vandras motioner. Utskottets rekommendation till riksdagen blir därför att avslå samtliga 83 motioner som lämnats av partierna utanför regeringen.

I motionerna syns den stora motsättningarna. Vänsterpartiet motionerar om att förbjuda hyvling och att stryka ”allmän visstid” ur lagen. Flera borgerliga motioner vill i stället göra det ännu lättare för företagen att godtycklig göra sig av med personal med den för de rödgröna svårförståeliga argumentationen att företagare inte anställer om de inte samtidigt får rätt att sparka personal lite hur de vill.

De rödgröna antar i stället att företagen anställer för att det finns jobb som behöver utföras.

Bland motionerna finns också Moderaternas förslag om att införa nya lågbetalda ”förstajobbet”-anställningar utan kollektivavtal. Och på yttersta högerkanten hittar vi Sverigedemokraternas motion om att öka undantagen i turordningsreglerna vilket gör lagen om anställningsskydd i det närmaste verkningslös för en stor del av landets arbetare.

Låsningen i riksdagen och de stora motsättningarna mellan fack och arbetsgivare visar att arbetstiderna är en mycket sprängfylld fråga att lösa under de närmaste åren, både i förhandlingar mellan parterna och i riksdagens beslutande församling.

Det var många decennier sedan som en enskild fråga tog så stort utrymme för fack och politik. Men ytterst är det samma konflikt från tidigare mellan dem som äger kapitalet och dem som säljer sitt arbete som pågår även nu. Den svenska modellen behövs därför mer än någonsin. Alternativet är stora och mycket svårbedömda konfrontationer som ingen kommer att tjäna på.