Vikarien ska inte bära vården
En vän till mig är snart färdig sjuksköterska. Hon har varit på anställningsintervju och skickar mig ett sms efteråt. Allting har gått bra. Lönen hon erbjudits var förvisso något låg, men chefen har lovat att förhandla en gång till uppåt i hierarkin. Får hon ett bättre bud, tänker hon tacka ja. Till ett vikariat visar det sig.
Jag svarar att vården varit så ända sedan jag började. Ingen erbjuds fast tjänst när hen nyanställs. Utan vi alla är vikarier våra första år. För vem är oklart. På mina gamla kontrakt står det sjuk- och semestervikarie med anställningsperioder om sex månader per gång. Min vän och snart färdiga kollega svarar att det verkar orimligt. Det är ju inte direkt som att personalen stannar kvar på vårdavdelningarna, skriver hon. Varför lockar inte arbetsgivaren då med extra bra anställningsvillkor för att trygga personalförsörjningen, i stället för extra dåliga?
Det är ett par år sedan jag blev fast anställd för första gången. Jag tänkte kanske inte så mycket på det då. Men i efterhand ser jag skillnaden. Hur det var att varje vår och varje höst, när mitt vikariat höll på att ta slut, gå igenom vilka andra lediga jobb som fanns, och dessutom ofta söka dem.
Mina första år som sjuksköterska stannade jag aldrig mer än ett år på samma tjänst. Sedan jag blev fast har jag varit kvar i tre år.
Och även om jag lärde mig extremt mycket av att byta jobb, av att träffa andra kollegor och vårda nya patientgrupper, så är det klart att det påverkar kvalitén på vården. För när jag som sjuksköterska har jobbat flera år på samma ställe har jag i stället lärt mig vilken information de flesta av mina patienter är i behov av allra först.
När jag bedömt hundratals, och till sist tusentals med liknande sjukdomstillstånd, kan jag snabbare och snabbare skilja det farliga från det ofarliga. Då upplever jag inte längre nästan några frågor som omöjliga eller obehagliga.
I stället har jag tränat upp min förmåga att våga möta patienter även i de frågeställningar där det inte finns några svar att ge. Då börjar jag också se vad vi kan göra annorlunda, för att utveckla och förbättra vården.
Allt det kräver erfarenhet, bortom skolböcker och fastslagna rutiner. För vården handlar inte maskiner vars manualer lär oss den enda enkla lösningen. Vården handlar om människor. Med komplexa kroppar, sjukdomstillstånd, känslor och anhöriga runt omkring. Där etiska avväganden hela tiden ska göras. Där en behandling kan leda till följdsymptom som kräver kompletterande behandlingar som orsakar andra komplicerade tillstånd. Där det gör skillnad om vi träffat en eller tusen sådana patienter förut.
Och det kan inte vara den visstidsanställda sjuksköterskan som ska bära ansvaret för att vården ska präglas av kontinuitet och möjlighet till kvalitetsutveckling. Det måste vara arbetsgivaren som gör det möjligt för vårdpersonal att stanna kvar, bli erfaren och bidra till att vården utvecklas.
I stället för att locka med orimliga arbetsvillkor, låga löner och dessutom otrygga anställningar är det dags att erbjuda det motsatta.