Det är dags för landets niondeklassare att söka gymnasium. Förutsättningarna ser olika ut i olika delar av landet. I visa kommuner finns inga gymnasier, i andra väljer eleverna ändå att åka till större städer.

I Stockholmsområdet finns en uppsjö av skolor att välja mellan, kommunala så väl som privata. Att välja den närmaste är inte alltid så lätt – den kan ha alldeles för hög antagningsgräns. Däremot får alla barn vara med och kriga om platserna på de populära gymnasierna. Den som bor i en ytterförort eller kranskommun – ja, eller ännu längre bort – liksom den som bor mitt i city.

På ett sätt integrerande. På ett annat likriktande.

En person jag känner har försökt välja skolor där eleverna ligger på ungefär samma betygssnitt som hon själv. Det känns inte kul att komma till en skola där alla har bättre betyg, tycker hon. Och om många har sämre betyg – hur är det då med studiemotivationen, och hur blir grupparbeten?

Det blir diskussioner förstås. Var det är bra att gå. Vilka som har bäst mat. Kompisarna i skolan och i fotbollslaget diskuterar, går på öppna hus. Jämför. Ett gymnasium verkade bra efter en informationskväll. Det kanske? Det är då det kommer: ”Nej, där kan du inte gå, det är så orten”.  Orten, som i förort alltså. Och inte vilken förort som helst.

Slangopedia, en öppen slangordbok på nätet, ger ett exempel på hur ordet ”ortenbrallan” kan användas:

”– Eyy vad fan har du på dig? 

– Mina nya adidasbyxor. 

– Asså nej du ser ut som värsta ortenbrallan!”

Det här gymnasiet som var ”så orten” ligger dock i Stockholms innerstad.

– Jo, men de som går där, de är orten. Du vet, såna som hänger i förorten.

– Men jag bor ju i en förort, är jag orten då?

– Nej, inte du.

– Vad menar ni då?

– Du vet man pratar orten och har adidasbrallor.

För tio år sedan blossade en debatt om Rinkebysvenska upp. Rickard Jonsson, lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, följde den genom sin forskning. Nedsättande ord om ”blattesvenska” var då – men inte nu – okej på kultursidorna: Språket agerade ”måltavla när man egentligen vill angripa talaren”, berättade han förra veckan för Svenska Dagbladet.

I sin nuvarande forskning följer han duktiga elever på en gymnasieskola, ”där det finns en tydlig bild av hur man ska tala för att anses vara svensk”. Nu omfamnas förortsslangen, säger han, men den ”underhåller en svensk vit publik” som också ”återskapar talaren som en exotisk figur”.

Det är mycket som döljer sig i språket. Liksom i våra val.

LÄS OCKSÅ Fri att välja del 4: Femtonåringar ställda mot framtiden

LÄS OCKSÅ Fri att välja del 3: Valfrihet i stället för jämlikhet

LÄS OCKSÅ Fri att välja del 2: ”Valen är nog ofta styrda av reklam”

LÄS OCKSÅ Fri att välja del 1: När valfriheten leder till ofrihet