Skillnaden mellan en industriarbetarlön och maktelitens inkomster slår nytt rekord. Nu vill LO införa krav på att börsföretagen ska redovisa jämförelser mellan vd:s lön och de anställdas, efter amerikansk modell.

LÄS OCKSÅ LO: Makteliten drar ifrån löntagarna

För sjuttonde året i följd har LO granskat maktelitens inkomster, i övertygelsen att det spelar roll om de som styr lever under helt andra ekonomiska omständigheter än de styrda.

Granskningen avser ett urval av knappt 200 personer på höga poster inom näringslivet, politiken, myndigheter, massmedia, arbetsgivarorganisationer och fackföreningar.

Såväl inkomst av tjänst som inkomst av kapital under 2015 har räknats med, eftersom höga positioner ofta medför såväl styrelseuppdrag som förmånliga aktie- och optionsprogram.

– De bäst betalda direktörerna har så stora inkomster att avkastningen på deras privata sparande bör räknas med för att ge en rättvisande bild av deras ekonomiska situation, säger Anna Almqvist, LO-ekonom och en av författarna till årets rapport.

Maktelitens inkomster jämförs med en genomsnittlig industriarbetarlön, som enligt SCB uppgick till 29 022 kronor år 2015. Elitens snittinkomst motsvarade 18,7 industriarbetarlöner – den högsta siffran sedan 1950, då undersökningen tar sin början. Som lägst var inkomstklyftan 1980, då maktelitens inkomster motsvarade 4,9 industriarbetarlöner.

Undersökningen visar tydligt att det främst är den ekonomiska eliten som drar ifrån (den representeras av 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, fördelade på sju branscher). År 2015 hade direktörerna i snitt 54,3 industriarbetarlöner – också det den högsta noteringen sedan år 1950. Notera att rapportförfattarna har satt ett tak vid direktörsinkomster som är högre än 200 industriarbetarlöner: Högre inkomster än så räknas inte med, för att inte ett fåtal extrema inkomster ska förvanska bilden.

Den byråkratiska eliten, som representeras av ett urval av de högsta tjänstemännen vid statliga myndigheter och kommuner, hade i snitt 7,8 industriarbetarlöner i inkomst 2015. Det är en liten ökning jämfört med 2014, men för den här gruppen har inkomsterna varit ganska konstanta i relation till industriarbetarlönerna på senare år.

Lägst inkomster inom makteliten finns inom den ”demokratiska eliten”, som bland annat innefattar ett antal ministrar, riksdagens talman, statssekreterare, partiledare och höga kommunpolitiker. Om man nu kan kalla en inkomst motsvarande 4,2 industriarbetarlöner låg. Den demokratiska elitens inkomst har skiftat från som minst 2,8 industriarbetarlöner år 1985 till som mest 6,7 industriarbetarlöner år 2007.

LO-ordförandens inkomst ägnas ett särskilt avsnitt i rapporten. LO:s policy är att ordföranden ska tjäna 3,5 industriarbetarlöner, och att han inte får behålla arvoden från sina styrelseuppdrag.

Då Karl-Petter Thorwaldsson hade ett underskott i inkomstslaget kapital 2015 stannade hans inkomst vid 3,2 industriarbetarlöner det året (vilket motsvarar ungefär 93 000 kronor per månad). Som jämförelse hade Svenskt Näringslivs vd 21,9 industriarbetarlöner i inkomst 2015 (ungefär 635 000 kronor per månad), alltså nära sju gånger mer än LO:s ordförande. Gapet mellan de två posterna har vuxit sedan 1980-talet.

För första gången redovisar LO hur skillnaderna ser ut inom de 25 största företagen. Det sker genom att verkställande direktörens lön jämförs med genomsnittslönen på det företag han eller hon leder. År 2002 hade en genomsnittlig vd i de största företagen 31 snittlöner för sina anställda i ersättning. 2015 hade vd:s ersättning ökat till hela 46 gånger de anställdas snittlön. I enstaka företag, som Atlas Copco, Electrolux

Idén till det här måttet är hämtad från USA, där börsnoterade företag från och med i år är skyldiga att redovisa kvoten mellan vd:s lön och de anställdas i årsredovisningen. Kravet är en del av den omreglering av finansmarknaden som följde efter finanskrisen, och syftar till att verka återhållande på topplönerna.

Ett liknande krav utreds nu i Storbritannien. Och LO-ordföranden anser att Sverige bör följa efter.

– Sverige är det land i OECD där klyftorna växer snabbast. Det är en farlig utveckling. OECD säger att Sverige skulle ha haft högre tillväxt om jämlikheten hade varit större, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

LO-ordföranden jämför med USA, där nio av tio inte har fått någon reallöneökning alls sedan 1980-talet, medan eliten dragit ifrån. Stora grupper i samhället känner att utvecklingen har gått dem förbi, och ”det är en av huvudförklaringarna” till att Trump valdes till president, tror Karl-Petter Thorwaldsson.