För några år sedan var jag på en väns bröllop. Under middagen var jag placerad med bland annat ett par från brudens hemby. De, eller framför allt mannen i paret, berättade om när deras barn föddes.

Det var vinter och redan på dagen hade hon känt av förvärkar och de körde de tio milen in till sjukhuset och förlossningen. Efter en undersökning och en kontroll av att bebisen mådde bra, sa barnmorskorna att det skulle komma att ta tid och sa att de skulle åka hem och vänta. Tio mil på vägar där snön sakta börja singla ned.  På natten tilltar värkarbetet. Vattnet går. Ute snöar det kraftig. Vägen är oplogad och ödslig. Värkarna kommer tätare. Han kör och ringer förlossningen.

Det enda han minns att de säger är att om barnet kommer innan de är framme vid sjukhuset, måste han se till att moderkakan inte följer efter utan stannar kvar inne i livmodern. Annars kan hans fru blöda ihjäl. Sen ringer han 112. Han får prata med en larmoperatör som undrar varför han är mitt ute i skogen med en gravid kvinna. Han försöker förklara att det är där de bor. Det ska komma en ambulans och möta dem. Men de har många mil kvar än.

I bilen föds deras första barn. Ambulansen kommer när ungen är en halvtimme gammal. Mamman blöder inte ihjäl. Barnet mår bra, om än lite hårigt efter att ha varit invirad i hundarnas filtar från bagageluckan. På festen skrattade vi högt. I efterhand en dråplig historia med ett bra slut.

Jag tänker på deras berättelse ibland. Under sommaren när de gravida i min stad skrev långa debattartiklar om rädslan för att hänvisas till ett annat sjukhus eller en annan stad när det var dags att föda. När en vän till mig som direkt efter sin sjuksköterskeexamen började jobba på ambulansen och berättade om stressen att skickas på ett larm med en gravid person och veta om att det är tolv mil skogsväg till närmsta förlossningsklinik.  Där varje minut i bilen kändes som en evighet. När jag hör på radion om hur ABF i samband med att förlossningskliniken läggs ned i Sollefteå startar en kurs i bilförlossning.

Det går att hävda att kvinnor i alla tider fött barn utanför stora sjukhus och utan utbildad personal. Det är givetvis sant. Men sedan sjukhusen byggdes och barnmorskor anställdes har andelen barn och föräldrar som dött i samband med förlossning minskat radikalt.

Flera texter har skrivits om vilket hån det är för de som väntar barn, att tvingas gå en kurs i bilförlossning i stället för att tryggt få vänta in att värkarbetet startar.

Men jag tänker att det här inte bara handlar om de som är gravida. Utan också om den personal som ska möta de som har eller snart ska föda sitt barn. De ambulanssjuksköterskor som inte har sin specialistkompetens inom förlossningsvård men som ändå bär ansvaret de fem eller tio milen extra som ska köras. Den barnmorska som i telefon ska hänvisa desperata föräldrar till en annan förlossningsenhet. Det team av undersköterskor, barnmorskor och läkare som inte bara ska oroa sig för hur de ska hinna med sitt eget arbete på vårdgolvet, utan också hoppas att patienterna ska hinna fram före de har fött i bilen.

Det handlar om gravidas rätt till en rimlig vård. Det handlar också om förlossningspersonals rätt att få möjlighet att bedriva en sådan vård. Inget av det löser sig genom en studiecirkel i bilförlossning.

Torun Carrfors