Finns det någon framtid för bruksorten?

FABRIKSLIV DEL 4. Framtiden för bruksorterna ser mörk ut. Sedan 1960-talet har kulturgeografen Sune Berger följt dem på nära håll. Det började med en uppsats om nedläggningen av sulfitfabriken i Bengtsfors och fortsatte med en doktorsavhandling om Billerud och den omstrukturering som skedde i Värmland under 1970-talet.

– Sedan flyttade jag till Värmland i slutet av 1990-talet och där var det gott om bruksorter, säger Sune Berger som nu är professor emeritus på Karlstad universitet.

LÄS OCKSÅ ”Vår kust kan ingen ta ifrån oss” – Robertsfors blickar framåt

Avhandlingen visade att många var fast rotade i bygden och hade svårt att flytta och ändra levnadsvanor. De som gav sig iväg först efter rationaliseringarna var de som hade utbildning och en bredare bas att stå på.

– Billeruds och Uddeholms bruk hade makten och delade på landskapet. Företagen hade monopol på arbetskraften, ägde marken, skogen, malmen och vattenkraften. Andra företag hade väldigt svårt att etablera sig. Kommunerna var svaga i förhållande till de stora företagen, hade inte möjlighet att utöva en egen näringspolitik.

LÄS OCKSÅ Fabriksliv del 3: ”Här levde och dog kamrater”

Redan under senare delen av 1800-talet kom den första ”bruksdöden”, då mängder av små företag lades ner. De bruk som blev kvar band upp arbetskraften på olika sätt genom fattigvård, änkepensioner, skolor, sjukvård och bostäder.

Under 1930- och 1940-talen tog landets kommuner över en del av brukens funktioner vilket lade grunden till dagens välfärdssamhälle.

Från slutet av andra världskriget och fram till mitten av 1970-talet var brukens guldålder. Med snabb löneutveckling, växande välfärd och förmånliga lån för att bygga hus var det en bra tid för de anställda.

– Men det var en tydlig könsuppdelning. Det var viktigt för bruksföretagen att det fanns någon som skötte om den manliga arbetskraften, säger Sune Berger.

De här så kallade genuskontrakten – att kvinnorna och männen förväntas ha olika roller – lever till viss del kvar i vår tid, tydligt starkare i bruksort och landsbygd än i storstäderna.

– Men jag skulle ändå säga att det märks att det har ändrats, framför allt på grund av utbildning.

LÄS OCKSÅ Fabriksliv del 2: Lättnad i bruksorten utan bruk

På 1970-talet skedde stora förändringar för bruksorterna. Verksamhet koncentrerades till vissa orter. Många små företag slogs ut. Staten gick in i stålindustrin och bildade SSAB i Borlänge, Oxelösund och Luleå. Utländska företag som Outokumpu etablerade sig. Forsknings- och utvecklingsenheter flyttade till Stockholm och ibland utomlands, vilket inte stärkte bruksorternas ställning.

– Var FoU-enheterna finns har spelat roll för utvecklingen. Det är viktigt att specialisera sig och bli stark inom ett område för att kunna konkurrera globalt. De som ska agera globalt behöver ha den bästa arbetskraften och då är det kanske inte så attraktivt att locka med en bruksort, säger Sune Berger.

Under 1960- och 1970-talen spelade staten ofta en viktig roll vid omstruktureringar. Efter nedläggningen av Bengtsfors sulfitfabrik förhandlade finansminister Gunnar Sträng direkt med Volvoledningen. För att företaget skulle få pengar ur en investeringsfond för att bygga ut på Torslandaområdet, krävde han att de placerade sin bilsätestillverkning i Bengtsfors.

– Det blev en väldigt bra satsning för Bengtsfors del. Men när tillverkningen övertogs av Lear började den globala konkurrensen bli hård och verksamheten avvecklades. Sedan dess har man försökt med en rad andra saker som skulle kunna ersätta tillverkningen, men inte lyckats.

När Nils G Åsling blev industriminister 1976 i den första borgerliga regeringen på över 40 år, stod företagsledare från Stora Kopparbergs specialstålverk och andra krisdrabbade företag på kö till hans ”akutmottagning”, som kom att dela ut omkring 30 miljarder kronor i bidrag, kapitaltillskott och villkorslån (siffra från Dagens Industri).

Under 1970- och 80-talen pratades det om ett ”Bergslagspaket” och de fackliga organisationerna krävde en bilfabrik där.

– Det var produktion som gällde. Jag minns attityden ”vi kan inte leva på att tvätta skjortor åt varandra”.

LÄS OCKSÅ Fabriksliv del 1: ”Vi blev dom andra – finnjävlarna”

Hur ska då kommuner och anställda hantera att globala företag lägger ner eller flyttar produktionen utomlands? Professor Berger har inget svar på det.

– De är i ett stort underläge. Jag ser inte hur de skulle kunna matcha de stora företagen.

Tron på att staten ska kunna styra näringslivet har sakta tynat bort. Att en finansminister gör upp med en industriledare tillhör en förgången tid.

– Men vi såg senast vid Findus i Bjuv att man vände sig till staten för att få hjälp. Det är kanske inte så konstigt när man inte ser några andra möjligheter.

Mycket har hänt sedan Sune Berger började sin forskning på 1960-talet, men många av de råd han då gav kommuner lever kvar: diversifiering av näringslivet, utbildning, infrastruktur. Och nu har kommunerna lite större handlingsfrihet.

– Vid nästan alla nedläggningar har kommunerna varit chockade. Vi har försökt prata med kommuner om att vara proaktiva. De borde ha kunnat vara mer förberedda om de följt utvecklingen. Men samtidigt är mycket sekretessbelagt. Facken inom multinationella företag skulle också kunna jobba mer tillsammans med fack i andra länder.

– Men det är väldigt knepigt det här.

Han spår ingen lysande framtid för bruksföretagen de närmaste tio åren.

– Vi kommer att ha ännu färre större bruksföretag. Ett antal mindre kommer att slås ut, som inte klarar den globala marknaden. För det är vad det handlar om.