Fackföreningsrörelsens ledstjärna inom lönepolitiken har historiskt varit en strävan efter löneökningar som bidragit till omvandlingstrycket i ekonomin och en rättvis fördelning. Fördelningspolitiken har formulerats som olika typer av låglönesatsningar och på senare år genom olika satsningar på jämställda löner.

Lönepolitiken har varit inriktad mot att arbetskraften stadigt ska röra sig från ekonomiskt svaga branscher och företag till områden med utvecklingspotential och stark betalningsförmåga.

Men lönepolitiken existerar inte i ett vakuum. Det krävs betydande insatser om den ska fungera och omvandlingstrycket behållas. I den svenska modellen har partssystemet därför samspelat med en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring, en utbyggd och effektiv arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik.

I dag finns anledning att känna viss oro för att omvandlingstrycket sjunker och ”fel” sorts jobb (där betalningsförmågan är svag) riskerar att växa till, i strid med tanken bakom modellen.

När utslagningen blir omfattande och politikens förmåga eller vilja brister blir värnandet av snart sagt vilka jobb som helst högsta visdom. Kampen för goda arbeten med bra löner, villkor och utvecklingsmöjligheter får stå tillbaka. Någon diskussion om de uppenbara bristerna i dagens system är svår att upptäcka. Det innebär att förändringen som pågår sker i det tysta.

Om diskussionen och kritiken är svår att upptäcka så är det desto enklare att iaktta hur rädslan för arbetslöshet påverkar. Den styr i dag mycket av fackföreningsrörelsens lönepolitiska agerande och det modesta kravställandet.

Visst går det att förstå försiktigheten. Priset för strukturomvandlingar och rationaliseringar i form av arbetslöshet har för individen blivit avsevärt mycket högre de sista 20–25 åren.

A-kassan har försämrats, framväxten av nya jobb sker inte sällan på orter där de som blivit av med jobben inte finns och dit det är svårt att flytta på grund av bostadsbrist. Ibland saknar de arbetslösa rätt utbildning och stödet från arbetsmarknadspolitiken är mycket svagare än förr.

De bristfälliga insatserna och skyddsnäten räcker inte till för att den tänkta överströmningen av arbetslösa till nya arbeten ska fungera. Paradoxen hög arbetslöshet och samtidig arbetskraftsbrist är därför redan ett faktum.

En konsekvens av utvecklingen kan bli att den fackliga parollen om att ”vi räddar inte jobb, vi räddar människor” inte längre gäller. Det kan i sin tur få oönskade konsekvenser.

Den utvecklingsoptimism, bejakande av ny teknik och ständiga rationaliseringar, som präglat fackets och de anställdas agerande kan mycket väl ersättas av misstänksamhet och protester.

Då kan man med fog tala om slutet för den svenska modellen.

Tommy Öberg