”Vi blev dom andra – finnjävlarna”

FABRIKSLIV DEL 1. Finländarna är den största minoriteten i Sverige. Omkring 700 000 har rötter i vårt östliga grannland. I Surahammar är andelen av befolkningen en av de högsta i landet. När Surahammars bruk växte söktes arbetskraft utanför Sveriges gränser. En del av dem som kom som unga har inte ordentliga kunskaper i vare sig svenska eller finska. De befinner sig i ett eget utanförskap – i ett ”mellanskap”.

Men många av deras barn har tagit till sig såväl svensk som finsk kultur och utvecklar en Sverigefinsk identitet, vilket lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk som kom 2010 bidrar till. Då skapades också finska förvaltningsområden.

LÄS OCKSÅ Krönika: ”Industrisamhället är i förändring” – Charlotta Kåks Röshammar

När Sonny Bergfeldt började på Surahammars Bruk 1972 fick han höra att han hade tre år på sig att lära sig prata finska. Finnarna dominerade bland arbetarna och det fanns skiftlag där alla pratade finska.

– Finnarna kom på fredagen och började jobba på måndagen. I affärerna anställdes kassörskor som kunde finska, berättar han, som började på bruket när det var som störst med över 1 500 anställda.

I dag finns det 54 arbetare på Surahammars bruk – och av dem har ungefär en tredjedel finsk bakgrund.

– Jag har aldrig varit med om att det varit några motsättningar mellan svenskar och finnar här. Vi är alla suringar. Och min pappa var också invandrare – från Hälsingland.

I dag är Sonny Bergfeldt fackordförande. När han var ny på jobbet kom fackets företrädare och sa att han skulle gå med i Metall, annars kunde han ta sin väska och gå hem igen.

Det var Ilmari Remes som skrev in Sonny Bergfeldt i facket. Han kom till bruket 1944 från krigets Finland. Illmari Remes lärde sig svenska på jobbet och han blev en legendarisk facklig företrädare. Sonny Bergfeldt säger att han både var tuff och smart i förhandlingarna.

Ilmari Remes bor nu på Källbogårdens äldreboende. Han är nästan blind och inom kort fyller han 90 år. Han berättar om hårt arbete och en tid då tjänstemännen och arbetarna inte fick bada bastu tillsammans.

– Svenskarna var förbannade på oss. De tyckte att vi jobbade för hårt och förstörde ackorden.

Ilmari Remes skrattar när han ska berätta om vilket stöd han kunde ge finnarna som kom efter honom. Han håller upp två fingrar och tar på sitt öra.

– Det betyder två flaskor Koskenkorva från Systembolaget.

Eila Kumpula kom till Sverige som 15-åring. Hon har bland annat jobbat som truckförare på Surahammars Bruk. Nu är hon pensionär och den här dagen väntar hon på att fyra barnbarn ska komma och baka. Hon berättar att hon ville vara kvar i Finland. Hon trivdes i skolan och var duktig. I Surahammar fick hon bara gå ett år i skolan och några av de finska barnen mobbade henne för att hon inte kunde svenska.

– Jag är bitter för att jag inte fick läsa vidare i Finland. Jag brukar säga till mina föräldrar att jag hade varit professor om jag varit kvar i Finland.

Men hon säger också att föräldrarna inte hade möjlighet att stanna i Finland eftersom det inte fanns arbeten. Och hon tycker livet i Sverige varit helt ok, men hon kan varken svenska eller finska ordentligt.

Hon känner sig inte finsk i Finland och inte svensk i Sverige.

Seija Blefors-Edqvist kallar det för mellanskap – att känna sig varken finsk eller svensk. Hon är processledare för det finska förvaltningsområdet i Surahammar och det går ut på att se till att folk ska kunna ha all slags kontakt med kommunen på finska. Dessutom jobbar hon med allt från att visa finska filmer till att lära personalen inom äldreomsorgen finska nyckelord.

Och ge stöd till finska föreningen, där Eila Kumpula är kassör. Föreningen arbetar med att hålla det finska levande. Seija Blefors-Edqvist beskriver verksamheten i föreningen skämtsamt som tango, karaoke, bastu och finska piroger. Även om det finska får stöd så är det inte problemfritt. När Seija Blefors-Edqvist tidigare på dagen hälsade God morgon på finska i kommunhuset fick hon till svar att ”det här är Sverige”. Ilmari Remes på äldreboendet klagar på att två gamlingar säger finnjävel åt honom.

Stefan Surminen är klippare på Surahammars Bruk. Hans pappa kom från Karelen i Finland och hans mamma var svenska. Hans pappa tyckte att det gällde att ta seden dit man kommer.

– Vi pratade svenska hemma. Det var synd. Jag kunde ju fått ett språk till på köpet, säger han.

För honom skapade idrotten kontakter. Han tävlade i både orientering och skidåkning. Och även om han var med i den svenska skidföreningen tävlade han ibland för den finska.

– Jag är ursuring och känner alla i Surhammar.

Han känner sig som svensk och samtidigt tror han inte att det finska språket kommer försvinna från Sverige. Han tycker det är riktigt att arbeta för att bevara finskan.

Tanja Alanko är också uppvuxen i Surahammar. Fram till mellanstadiet talade hon bara finska hemma, på dagis och i skolan.

– Mamma och pappa var noga med att prata finska och var stolta över det.

I mellanstadiet skulle hon lära sig svenska genom att flytta över till en svenskspråkig klass. Det fungerade inte så bra. Hon blev tyst och blyg för att de andra barnen retade henne för uttalet. Och hon började tycka finska var pinsamt.

– Jag höll ihop med andra finska barn. Vi blev dom andra. Finnjävlarna. Det var en slags rasism.

Det vände i gymnasiet. Hon tror att det handlar om växande självkänsla och självförtroende. Och hon har genomgått en period av rotlöshet och frågor om var hon hör hemma.

– Jag har landat i att jag tillhör en minoritet. Jag är Sverigefinne. Det är min tillhörighet och det är jag stolt för, säger Tanja Alanko som nu lär sina egna två barn finska.

Hon har en högskoleutbildning och är anställd som arbetskonsulent på Surahammars kommun med uppdrag att hjälpa och stötta dem som har svårt att få fäste på arbetsmarknaden.

– Det är cool att vara finne och att prata finska, säger hon.

Göran Jacobsson

Avgörande för industrin

Arbetskraftsinvandringen från Finland kom igång på allvar hösten 1950. Då ledde Koreakriget till en ekonomisk uppgång i hela världen och även i den svenska industrin.

Det berättar Olle Jansson, forskare vid Uppsala universitet, som skrivit om arbetskraftsinvandringen till Västmanland mellan 1946 och 1967.

I Finland minskade sysselsättning inom jord- och skogsbruket samtidigt som den svenska industrin behövde arbetskraften. Det fanns en viss skepsis bland arbetsgivarna mot finländarna eftersom många av dem återvände till Finland till vårsådden och andra arbetsintensiva perioder i jordbruket.

Bland arbetskraftsinvandrarna är finnarna flest, men många kommer också från Italien, Baltikum och Jugoslavien.

– För industrin var arbetskraftsinvandringen väldigt avgörande för produktionen särskilt i konjunkturuppgångar, säger Olle Jansson.

Göran Jacobsson