Kultur

Evig hopplöshet i grekiskt drama

Fattigdom, tristess och jakten på ett bättre liv skapar en nihilistisk mentalitet hos de unga grekerna.

Tiden är cirkulär i den grekiska hopplösheten som den gestaltas i filmen Park. Den börjar som den slutar, i den gamla förfallna OS-byn utanför Aten. Där samlas dagdrivande barn och äldre tonåringar, inte för att något händer där, utan för att där är de i sin egen slutna värld.

Det är en testosteronstinn värld, där de unga männen och pojkarna oprovocerat och i stundens ingivelse slåss med varandra för att det inte finns något annat att göra. Det är fattigt, det är smutsigt, det är ett liv som upprepar sig dag efter dag.

Det händer egentligen inte mycket i Park, ändå säger den enormt om sociala orättvisor ur nationellt och internationellt perspektiv. Filmen kretsar kring Dimitri och hans lillebror och deras löst hopsatta grupp av vänner som strövar runt i ruinerna från 2004 års idrottsarenor.

I gamla omklädningsrum får de utlopp för sina aggressioner när de välter skåp och slår sönder inredningen, de svalkar sig i duschar som de slår igång och de väntar på att det dyker upp något som bryter vardagens förutsägbarhet.

Anna, som är en av tre unga kvinnor som finns i periferin, är fåordig och representerar en kvinnlig maktlöshet, reducerad enbart till kropp, ett objekt som är till för andras blickar. Hon och Dimitri inleder en relation och varvar dagarna med att bara vara nära och att ta sig in på turisthotellen och beblanda sig med festande eurospenderande utlänningar.

Det är ett sätt att känna att det finns hopp om ett annat liv, där man inte behöver oroa sig för sin överlevnad, men blir samtidigt en plågsam påminnelse om att Europa är delat i fattiga och rika, vinnare och förlorare.

Park är en nihilistisk betraktelse över en samtid i den ekonomiska krisens efterverkningar, där inte mycket spelar roll, och där egna spelregler sätts upp för stunden. Regissören Sofia Exarchou ger oss inga svar på vad framtiden för de grekiska ungdomarna bär med sig, kanske har de ingen. Det är tungt att inse.