Kultur

Estetiskt perfekt thriller

Foto: Merrick Morton/Universal Pictures International

Lynchvibbar i Tom Fords parallella historieberättande.

Modedesignern och filmregissören Tom Ford sätter stämningen direkt i sin andra långfilm Nocturnal animals. Taklånga, tunga sammetsröda gardiner. Dans i slowmotion. Stora, nakna kroppar, till viss del klädda i de amerikanska färgerna. Fastnaglad blick in i kameran.

Den omedelbara associationen är David Lynchs Twin Peaks, och de nattliga bilfärderna på ensliga, svarta vägar någonstans i södern och de rika och glamorösa boendemiljöer kombinerar välkända bildmotiv från Lost highway och Mulholland drive. Och Lynchkänslan består genom hela filmen med teman som våld, hämnd, makt och passion.

Konsthandlaren Susan, spelad av Amy Adams, lever ett materiellt rikt, men själsligt fattigt liv. Äktenskapet med den bildsköne maken är på ytan perfekt, men tomheten total. När Susan plötsligt får ett manus skickat till sig, dedikerat till henne, från exmaken Edward som hon inte haft kontakt med på 19 år, kastas både hon och publiken in i drygt två timmar av fysiskt kännbart obehag.

Att exmaken och den fiktiva (!) karaktären och desperate familjefadern Tony från manuset Susan läser, båda spelas av Jake Gyllenhaal, bidrar också att delvis sudda ut gränsen mellan verklighet och fiktion.

Nocturnal animals är en explicit våldsam thriller som lyckas hålla spänningen och mystiken uppe med det metafiktiva greppet att berätta en historia i historien. Pauserna i Susans läsning och därmed vila från de bilder hon får av texten (den film vi ser) blir både små cliffhangers och nödvändiga andrum.

Den psykologiska intensiteten tappar aldrig i styrka och Tom Ford arbetar genomgående skickligt med motsatspar som ljus och mörker, yta och djup, hämnd och försoning. Filmen är in i minsta detalj en estetisk högpoängare, men det tar aldrig över de nästan arketypiska karaktärer och motiv som driver de parallella och mångbottnade historierna framåt.