Det blev verbalt stök kring årets bokmässa, mycket på grund av den lilla tidningen med den mediokra så kallade journalistiken och de högerextrema åsikterna. Somliga författare beslutade sig för bojkott, som om det på något sätt skulle ta livsutrymme från den lilla tidningen.

Det blev rubriker. Det blev helomvändningar av bokmässan, inte bara en utan två (!) gånger. Först skulle den lilla tidningen inte få komma. Man ville inte stöta sig med de som värnade för yttrandefriheten. Sedan ändrade de sig igen, och plötsligt var tidningen välkommen. Det var naturligtvis mycket fint med extrareklam för den lilla tidningen som fick stärka sitt varumärke ytterligare.

Jag kan dock på många sätt förstå och sympatisera med dem som vägrar sätta sin fot på samma arrangemang som den lilla tidningen. Den ger en högst skev bild av verkligheten, med mycket obehagliga undertoner, som i dessa dagar med snabba klick på nätet har lättare att hävda sig än den skulle haft innan nätets intåg i de svenska hemmen.

Men bristen på källkritik och effekten av att leva i en ekokammare gör att delningarna och klicken blir allt fler. Det är på alla sätt ett oroande utveckling för en demokrati. Men å andra sidan är det väl inte människan som förändrats, utan tekniken som möjliggjort att denna människans svaghet för de enkla lösningarna exponerats ytterligare.

Men när bojkottarna uteblir gör de misstaget att ställa sig på helt fel sida. Extra tydligt blev detta i år, på grund av mässans tema yttrandefrihet. Att vägra att komma, om de där som tycker annorlunda också kommer. Det är ganska snävt sett, oavsett vilka åsikter de andra har.

Är man för yttrandefrihet, eller är man för en urvattnad variant som inte tål avvikande, otäcka och vedervärdiga åsikter? För är yttrandefriheten värd något om vi ska börja inskränka den? Vilka åsikter är det som inte ska få framföras nästa gång? Som sådan är yttrandefriheten inte värd något alls, om det bara är de åsikter du känner dig bekväm med som får framföras.

Den lilla tidningen kom slutligen till mässan. Där stod de bland många hundratals andra utställare och försökte göra sig hörda. Hur det gick? Jag vet inte. Jag hoppas de drunknade i mängden.

Förmodligen fick de viss uppmärksamhet. Blotta tanken på det får mig att må illa. Men vad vi än tycker om deras högst tveksamma så kallade journalistik, så måste vi vara de bättre. Vi kan inte sänka oss till en lägre nivå. Det är demokratins och yttrandefrihetens storhet, svaghet och fara. Alla röster måste få höras, hur illa vi än må tycka om dem. Hur fel de än må ha.

Det gör ont, men vi måste sträcka på oss och på olika sätt försöka motverka de mörka vindar som drar fram över västvärlden och sprider sina högerextrema åsikter.

Där tror jag knappast att bojkott är ett vapen att begagna sig av, det innebär bara att din röst inte hörs i ett sammanhang då deras gör det. För det är inte apartheid vi slåss mot den här gången – det är oss själva.