Det råder ingen tvekan om att den samordning för avtalsrörelsen 2017 som presenterades av LO-facken under onsdagen är en stor framgång för den svenska avtalsmodellen. Visst finns frågetecken, och visst är den låglönesatsning som finns med i samordningen relativt svag, men att även detta år avhända sig de klara vinster som en samordning kan ge hade varit ett ordentligt misslyckande. Det hade än hårdare cementerat de osakliga löneskillnader som finns.
Endast genom en historisk samordning har vi kunnat skapa de kraftiga reallöneökningar som vi sett för samtliga LO-anslutna under de senast tjugo åren.
Låglönekonstruktionen i dagens samordning har prövats förr. Den innebär att avtalskravet uttrycks som en procentsats, samma för samtliga LO-förbund, för alla som tjänar över en viss månadslön, och att kravet i stället uttrycks som ett krontalspåslag för alla som tjänar under denna månadslön. Nivån på den månadslön som ska utgöra gränsen mellan procent och krontalspåslag bestämdes till 24 000 kronor i månaden.
Men var procenten respektive krontalet kommer att hamna är ännu inte klart. Hur höga eller låga lönekraven blir vet vi alltså inte ännu. Troligen presenteras de slutliga kravnivåerna om ett par veckor.
Men hur bra är då modellen för den låglönesatsning som förbunden nu enats om?
En fördel jämfört med tidigare konstruktioner är att krontalspåslaget räknas på individnivå. Det vill säga att varje person som tjänar under 24000 får ett extra krontalspåslag som läggs till förhandlingspotten på arbetsplatsen.
Tidigare har denna modell prövats med påslag utifrån avtalsområden vilket haft en betydligt sämre träffsäkerhet när det gäller att rikta låglönesatsningen mot dem det verkligen gäller.
Att krontalspåslaget räknas på individnivå i stället för på avtalsnivå försvårar också otyget från arbetsgivaren att försöka pressa in andra försämringar i avtal med större låglönesatsningar.
Gränsen för krontalspåslag, 24 000 kronor i månadslön, är dock relativt lågt satt, vilket sänker det extra påslaget för de lågavlönade.
Överenskommelsen är bra, men inte tillräcklig för att på sikt nå en rimlig utjämning av det som räknas till osakliga löneskillnader, främst mellan kvinno- och mansdominerade sektorer.
Nu är det knappast någon som heller tror att denna modell allena kan skapa rättvisa. Nej, till det krävs nya vägar för att smidigt skapa relativlöneförändringar, där förra årets väg att lyfta undersköterskor som en ”felavlönad” grupp är en väg.
Vi kommer nog också att se ännu nya varianter av låglönekonstruktioner i avtalskraven och inte minst även se stora förändringar på områden utanför de rena löneavtalen, som rätt till heltid, kamp mot exploateringen av visstidsanställda och andra anställningsfrågor. För alla dessa frågor är det tveklöst en stor hjälp att ha den solidaritet i ryggen som en samordning mellan alla LO-förbund innebär.
