HJÄRNJOBBIGT DEL 1. Kakan Hermansson står upp för hbtq-frågor, arbetarklassen, feminism, kroppars olikheter – och möts av en tröttande ”hatbuffé”. Hjärnan går på högvarv men med diagnosen adhd föll bitar på plats. 

LÄS OCKSÅ Därför är hjärnvänliga arbetsplatser viktiga

– Hej, Kakan, jag vill bara säga att jag har PMS så inget är roligt i dag.

Det är tisdag eftermiddag och vi skakar hand i entrén till Radiohuset, där hon besökt Lotta Bromé och P4, och sätter oss i en av sofforna. Karin Hermansson vill veta om LO fortfarande är facket för undersköterskor.

– Min mamma hatar LO. Men det var någon riktigt bra satsning på undersköterskor för inte så länge sen? Jag börjar typ gråta av det. Fy fan vad undersköterskor är osynliga. Min mamma har jobbat som undersköterska på natten i 40 år och det finns läkare som inte ens har hälsat på henne. Det blir ett sånt klassförakt. Inte många arbetsplatser där man möter den hierarkin.

– Eller – min pappa är akademiker – om mina föräldrar går på en fin middag och någon frågar min mamma vad hon jobbar med och hon säger undersköterska, då är hon ointressant. Det är så sjukt.

– Och LO har inte gjort något för undersköterskorna. Men nu kanske hon gillar dem. Jag borde ringa och fråga henne, men hon sover kanske.  Jag kollar med pappa.

”Söver mor?” bokstaverar hon sms:et.

Snart kommer Kakan Hermansson att synas i SVT:s På Spåret tillsammans med sin pappa. Han sitter hemma och pluggar, säger hon. Men själv, nej, det är ingen idé. Hon kan i detalj minnas dialoger från grundskolan, men har ”uselt närminne”. Och det som inte intresserar fastnar inte. Som ”liggande stolen”, periodiska systemet.

– På Spåret är så svårt, eller vad tycker ni? Jag är inte tillräckligt allmänbildad. Eller ibland är jag det. Varför är det så svårt?

När hon var 28 år fick hon sin diagnos, vilket hon är hon glad för.

– Jag har adhd, en funktionsvariation. Det finns förklaringar till varför jag varit som jag varit. Det är jätteskönt.

Själv har hon alltid klarat jobben bra. Från det första, som fruktsäljare på torget, dit hon gick första dagen med feber och halsfluss, påhejad av mamman – ”där har man en arbetarklassmorsa”, till jobben som städare, i äldrevården, hemtjänsten. Och senare – när hon förstod att det var något en kunde bli och utbildade sig på Konstfack i Stockholm – som konstnär.

Kakan Hermansson är intensiv på ett lågmält, underhållande sätt. Konstnären, skribenten, och kulturproducenten står upp för feminism, hbtq-frågor, arbetarklassen, kroppars olika storlekar. Och möts av hat på sociala medier.

Under Bokmässan samtalade hon och illustratören Flora Wiström med moderatorn Alexandra Pascalidou om systerskap.

– Jag ringde och beställde extra vakter. Alexandra och jag på samma mässa som Nya Tider, you never know.

Hur hon orkar? Hon är trött jämt. Funderar på att lägga av men gör det inte.

– Typiskt för oss med adhd är att vi är tröttare än andra människor. Om man hela tiden har ett sånt där snabbt flöde av tankar, hur ska man inte bränna ut sig då? säger Karin Hermansson.

Under skoltiden var varje kvartssamtal ”panik”. Efteråt tänker hon att det måste ha funnits så mycket hat mot henne, så mycket irritation kring barnet Karin. En lärare sa: ”Nu när du klippt håret har du chansen att bli en ny människa.” Som att det lilla barnet skulle ha behov av att bli en ny människa? En lärare tvingade henne, när hon varit bråkig, att springa ett eller två varv runt skolan, när alla såg. Skammen har följt henne.

– Jag kunde inte styra mina impulser och blev utkörd. Plus att jag var tjock också. Och det fick jag höra varje dag i grundskolan. Som liten tjej ville jag ju bara passa in och det var omöjligt.

I högstadiet fanns det som tur var lärare som såg henne och intresset för feminism. Bad henne skriva en uppsats om suffragetterna. Som vuxen måste hon påminna sig om att inte jobba så mycket.

– Jag måste sova och äta ordentligt. Och jag har lärt mig säga ifrån.

– På kvällarna när vi skrattar mycket, så vi kiknar, då brukar min tjej säga: Nej, nu får du adhd igen. Det har jag ju hela tiden, men jag får det mer eller mindre. När det är som stressigast har jag fyra konversationer med mig själv och nynnar en sång samtidigt. Då kan jag ju inte sova. Det är asjobbigt. Speciellt när jag var yngre och inte visste vad det var.

– Nu ber jag alltid en kvällsbön och då brukar det släppa.

Hon knappar lite på mobilen.

– Nu sa jag just nej till en sak. Det är så skönt.

Kakan Hermansson 

• Karin, eller Kakan, Hermansson, är 35 år, keramiker och kulturproducent. Har haft en rad jobb. Bland annat på LSS-kollo (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) för barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer: ”det var fantastiskt”.

• Aktuell med boken Hela Kakan, där hon berättar om sig själv och feminismen.