Det har redan hunnit mörkna ute, men inne i Mebune Charles barbershop mitt i centrala Stockholm skiner salongens starka lampor upp gatan utanför. Han står och klipper Samuel. Det är en intim stund där två män står nära varandra och det känns när man ser Mebunes mjuka rörelser raka Samuels hår. De heta diskussionsämnena är allt från fotboll till politik.
De gör en skinfade. Håret rakas så att gränsen mellan hår och hud närstan är obefintlig.
Innan rakblad och rakapparater existerade så kallades frisörer för barberare. Deras skicklighet att använda vassa knivar gjorde att de under oroliga tider i Sverige var tvungna att dra ut i krig och bli kirurger. I de gamla västgötalagarna går det att läsa att kvinnor som begått äktenskapsbrott straffades med att håret rakades av. Men i dag förknippas frisören med något lustfyllt. De har sina salonger i varje kvarter.
Till just den här salongen vallfärdar afrosvenskar från hela Sverige. I små städer finns det inte salonger som är specialiserade just på deras hår.
Jag kan inte låta bli att tänka på debatten där vita personer blivit så provocerade av att det finns rum där bara svarta personer träffas för att stödja varandra. Med silversked i munnen och curlad av makt ryter den vita svensken att det är rasistiskt att utesluta hen ur vissa rum.
Det är som vi glömt vår historia och inte kan se att diskrimineringen mot svarta fortfarande existerar. Alla minoriteter behöver sina slutna rum för att få en stunds gemenskap.
Utanför Mebunes barbershop mörknar det allt mer. Där inne lyser lugnet.
