Har feminismen gått för långt?” var den retoriska frågan som ställdes i ett famöst tv-program som sändes i SVT inför förra riksdagsvalet. Fortfarande finns det mycket som talar för att den har gått allt annat än för långt. Liksom att alla som kämpar för jämställdhet har en stor fråga som de borde ägna än mer energi åt.
Ett mycket dystert rekord slås i detta nu. Aldrig har skillnaden mellan kvinnor och mäns sjukskrivningar varit större, visar en granskning som Arbetet har gjort, läs den här.
För strax över tjugo år sedan, 1995, hade kvinnor 26 procent fler sjukpenningdagar än män. När vi är framme vid dagens datum har siffran vuxit till 89,3 procent fler sjukpenningdagar för kvinnor.
Finansminister Magdalena Andersson hade alltså egentligen inte mycket att jubla över när hon tidigare i veckan presenterade höstbudgeten och konstaterade att regeringen för första gången på flera år kan revidera ner kostnaderna för sjukförsäkringen.
Den tidigare alliansregeringens förändringar i sjukförsäkringen är en viktig förklaring till de senaste årens stora ökning. Tidigare hade fler kvinnor sjukersättning. Men det är inte så enkelt som att skillnaden kommer att minska nu när den rödgröna regeringen tagit bort stupstocken.
Förklaringarna till varför kvinnor sjukskrivs oftare kan staplas på hög. Som att kvinnor oftare jobbar i vård, socialtjänst och skola – med en arbetsmiljö som påverkar den psykosociala hälsan negativt.
Men också våra ojämställda hem. Innan barnen anländer finns ingen större skillnad i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män. Två år efter första barnets födelse är kvinnor sjukskrivna dubbelt så mycket som männen – och den skillnaden hänger i över livet. Det behövs inte många sekunder av eftertanke innan man förstår att kvinnors slit i hemmen kostar på.
Sjuktalen är ingen gordisk knut som kan lösas med ett Alexanderhugg. Det handlar om hur vi organiserar hela vårt samhälle. Men att skillnaden mellan sjukskrivna kvinnor och män aldrig varit så hög – det är en fråga värd att kliva upp på barrikaderna för.
