Finland har i drygt ett år haft en borgerlig regering som består av Samlingspartiet, Centern och Sannfinländarna. Det är inte en större överraskning att det har betytt fortsatt åtstramning och nedskärningspolitik.

En intressant dimension har varit hur Sannfinländarna beter sig vid makten. Skulle partiet nöja sig med att vara det tredje hjulet i koalitionen eller skulle man inrikta sig på att – på gott och ont – agera som ett populistiskt ”folkets röst”?

Det tidigare protestpartiet har snabbt lärt sig en ny roll som en statsskötare. Även om regeringens beslut inte har varit populära har Sannfinländarna burit sin del av ansvaret. Partiet har i den nya regeringsrollen anpassat sig till ett mer pragmatiskt agerande. Förra sommaren tvingades exempelvis det EU- och eurokritiska partiet att acceptera Finlands fortsatta ekonomiska stöd till Grekland. Paradoxalt nog har Finland aldrig tagit emot så många flyktingar och asylsökare som när Sannfinländarna har suttit i regeringen.

I viss mån förtjänar Sannfinländarna respekt för sitt beteende. Man kan också se att i regeringsställning har partiet delvis dämpat de främlingsfientliga toner som flyktingvågen kunde ha provocerat i Finland.

Men politiskt har priset varit högt. Sannfinländarna som våren 2015 blev det näst största partiet i Finlands riksdag är numera på sjätte plats i opinionsundersökningar med cirka nio procents stöd. Det är därför inte förvånande att trycket på att höja profilen börjar stiga.

Partiledare Timo Soini har hittills koncentrerat sig på sin nya statsmannaroll som utrikesminister. Vid budgetförhandlingarna i förra veckan fick man ändå höra hans tidigare färgstarka retorik som försökte bevisa att Sannfinländare inte har glömt sin väljarkår.

Spjutspetsen var skickligt vald. Partiets främsta krav var att långtidsarbetslösa 60-åringar skulle få gå i pension. Förslaget gäller högst 5 000 medborgare som i dagens läge har små möjligheter att hitta jobb. Vem vågar opponera ett sådant initiativ?

Nästan ingen visar det sig. I budgetförhandlingarna måste Centern och Samlingspartiet ge någonting till Sannfinländarna för att hålla regeringen i balans. Dessutom är förslaget inte särskilt kostsamt då arbetslösheten belastar offentliga medel.

Oppositionen kan inte heller vara emot då den i alla andra fall kritiserar regeringens inhumana politik som drabbar fattiga och svaga hårt. För övrigt har Socialdemokraterna tidigare genomfört en likadan åtgärd och framhållit att det skulle vara passligt på nytt. Fackföreningsrörelsen tycks också vara nöjd med beslutet.

Vad är problemet då? Bland Finlands många utmaningar är en av de största den låga sysselsättningsgraden som ligger långt bakom de skandinaviska grannländerna. I jämförelse med till exempel med Sverige ökar skillnaden speciellt till de äldre arbetstagarna.

Reformer som Finland tidigare har gjort under de senaste åren syftar på att förlänga arbetskarriär, också genom att höja pensionsåldern. Annars blir det omöjligt på längre sikt att finansiera den nordiska modellen i den form som vi är vana vid att känna och stöda.

Att låta äldre långtidsarbetslösa gå i pension må vara skonsam politik, men den går rakt emot den valda och önskvärda utvecklingslinjen. Dessvärre ger det också en tvivelaktig signal som i allmänhet försämrar äldres position på arbetsmarknaden.

I stället borde man sträva efter samhälle och arbetsliv där människor vid 55, 60 och ännu vid 65 års ålder är värdefulla också som arbetskraft, inte bara barlast som företag kan så småningom dumpa.

Finland har mycket att göra innan attityderna förändras. Det nya pensionsförslaget betyder ännu ett undantag som kommer göra väntan ännu längre.

Mikko Majander är docent i politisk historia vid Helsingfors universitet och direktör i tankesmedjan Kalevi Sorsa Foundation.