Statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring var i år kraftigt nedskruvad jämfört med tidigare under mandatperioden.
Här fanns inte de precisa löftena eller de klart uttalade förändringsförslagen. Däremot fanns en ganska imponerande redovisning av vad regeringen hittills gjort, och något som är viktigt för det stora LO-kollektivet: en vederhäftig plan för att minska den tudelade arbetsmarknaden utan att hemfalla åt högerns krav på sänkta löner.
Kunskapslyftet byggs ut. Snabbspåren för nyanlända utvecklas, anställningsstöd och lönebidrag får ut folk i produktionen i stället för i alliansens passivitet och utanförskap. Och Komvux ska kunna erbjuda alla att läsa in gymnasiekompetens.
Det är tydligt att Sveriges regering hellre satsar på att utbilda människor till de jobb som finns i stället för att på konstgjord väg försöka skapa en tillväxthämmande låglönemarknad av nyliberalt snitt.
Att Sverige är på god väg märks redan i det faktum att vi har EU:s högsta sysselsättningsgrad, det vill säga, Sverige har redan nu högst andel av sin arbetskraft i arbete jämfört med övriga EU-länder.
I den punktmässiga redovisningen på temat ”så långt har vi hunnit, och så mycket finns kvar att göra”, hörde vi inte samma precisa löften som tidigare, men däremot väldigt mycket som var på väg at förändras.
Till exempel följde Löfven upp sitt tidigare löfte att avskaffa välfärdssektorns förödande styrsystem för personalen, det som kallas NPM, New Public Management, genom att peka på den delegation för tillit som just nu arbetar med vad som ska komma efter NPM.
Löfven upprepade också att varje tillväxtort måste ha bostäder, och tillfogade att byggtakten nu är 50 procent snabbare än för tre år sedan, under Alliansens sista år vid makten.
Men visst finns mer att önska på många områden. Mot bakgrund av att järnvägens annalkande sammanbrott i veckan tvingat ytterligare 69 sträckor till hastighetsbegränsningar för att undvika urspårningar, saknades Löfvens tidigare klara utfästelse om att återförstatliga banunderhållet.
Det borde stå tämligen klart att den nyliberala marknadsekonomin är en katastrof för den svenska infrastrukturen, där staten måste ta ett betydligt större ansvar.
Vidare är det obegripligt varför regeringen stannar vid att bara vilja förbjuda privatiseringar av universitetssjukhus och inte gå steget längre och förbjuda all privatisering av skattefinansierade sjukhus. Utvärderingarna av de sjukhusprivatiseringar som hittills genomförts borde skrämma den mest notoriska marknadsanhängaren från att försöka igen – om syftet är att få en kostnadseffektiv vård.
Är syftet däremot att göra så stora privata vinster som möjligt är naturligtvis privatiseringar rätt väg. Men det är väl knappast vad våra skatter främst ska användas till.
Men samtidigt, trots dessa brister, och trots övriga ibland alltför ofullgångna förslag som Löfven nämnde i sin regeringsförklaring, här fanns en tydlig väg framåt på varje område.
Visst kan man tycka att Sveriges rödgröna regering driver utvecklingen framåt med små steg. Men det är ändå steg på alla områden som rör sig i rätt riktning.
LÄS OCKSÅ ”Vi satsar på utbildningsstöd” – så var regeringsförklaringen
