LO kan förlora allt inflytande över avtalsrörelsen och förvandlas till en paraplyorganisation utan makt, skriver Arbetets politiska redaktör Martin Klepke.
Sällan har utsikterna för en enad facklig linje i avtalsrörelsen varit så usla som nu. Turbulensen var stor under förra årets löneförhandlingar och inget tyder på att det har blivit bättre under sommarmånaderna. I den dystraste av tolkningar ser det ut som om LO är på väg att överges av sina egna fackförbund.
Om splittringen fortsätter och samordningen upphör för en längre tid faller ju en viktig del av LO:s arbete.
Att därmed förutspå LO:s totala undergång är väl drastiskt. Men LO skulle bli mer likt TCO. Med utredningar, utbildning, informations- och remissverksamhet skulle organisationen fortsätta som en viktig paraplyorganisation för LO-facken. Men LO skulle inte kunna behålla samma position när det gäller avtalsrörelsen.
Det går naturligtvis det också. Men det finns en avgörande skillnad jämfört med såväl TCO som Saco. Inom arbetaryrken behöver de anställda ofta en större kollektiv enighet bakom sina krav än vad som är fallet för framför allt akademiker. De fackförbund som organiserar LO-yrken och som inte har konjunkturen i ryggen riskerar annars att bli förlorarna. Eftersom LO aldrig blir större eller mer kraftfullt än de fackförbund som ingår i LO är det upp till dessa förbund att nu hitta en lösning.
Hur ser då läget ut inför den kommande avtalsrörelsen? Ett av problemen är, även detta år, hur LO ska hantera löneskillnaden mellan könen. Som Kommunals tidigare ordförande Annelie Nordström säger till Arbetet är LO-fackens gemensamma ambition att halvera löneskillnaden mellan könen på tolv år knappast någon högt ställd föresats.
Ändå går utjämningen trögt. Den öppning med extra påslag för enskilda grupper, som förra årets satsning på undersköterskorna, kan vara en verksam väg, men det återstår att se hur den vägen klarar sig på längre sikt.
En annan tvistefråga är de LO-förbund, främst inom det fackliga LO-samarbetet 6F, som ifrågasätter industrinormen och som anser att de kunnat få högre lönepåslag än i dag om de inte varit tvungna att följa industrins löneökningstakt.
Hur dessa löner jämfört med industrilöner ska lösas är ett självmordsuppdrag att sia om, men varken konflikten om industrinormen eller den delvis sammanfallande konflikten om kvinnolönerna går heller att driva vidare utan att kollidera med statliga Medlingsinstitutet.
Medlingsinstitutet gör väldigt klart att de aldrig kommer att tolerera några löneökningar som på något sätt avviker från industrins löneökningstakt. Nu kan det visserligen uppfattas som en stor fet lögn från Medlingsinstitutet eftersom flera tjänstemannafack, och nu senast piloterna, visst har höjt sina löner över normen, vilket knappast är någon hemlighet.
Men det har skett genom att förbunden hänvisar till sifferlösa avtal och krångliga scheman. Även om brottet mot industrinormen är uppenbart lyckas de därmed få rätt siffra på sista raden, vilket lika uppenbart är det enda som Medlingsinstitutet vill titta på.
Kanske kan denna kurragömmalek vara en smygväg även för en del LO-förbund. Men med en helt annan tyngd på kollektivavtalade löneökningar än vad tjänstemannafacken har skulle en spridning av halvt dolda avtal vara en tillbakagång för den fackliga solidaritetstanken, och på sikt även förstöra för de förbund som nu har konjunkturen med sig.
Utan tvekan blir både LO och dess ingående förbund i det långa loppet starkare om LO-facken lyckas samlas kring solidaritet och kollektiva lösningar, även när det gäller avtalsrörelsen. Några månader återstår och först i oktober ska det vara klart om det blir några samordnade lönekrav inför vårens avtalsrörelse. Men just nu ser det tyvärr mörkt ut.
