Svårt att vänta på barnet som inte kommer

SMÅBARNSLIV & ARBETE Del 1. I trerummaren i Nyby, en stadsdel i norra Uppsala, blandas utspridda och nedbäddade dockor med gosedjur och Frost-relaterade ”vill-ha!”-prylar. Det går inte att missa att här bor en liten människa. Treåriga Moa tultar runt i Pippi-klänning och isblåa handskar som spelar ledmotivet ur Disneyfilmen Frost som ingen småbarnsförälder undkommer. Titta mamma! Bajs, bajs, bajs …

– Ja, det är mycket bajs just nu, säger Hanna Danielsson som är hemma två dagar i veckan med Moa eftersom livet runtomkring flickan fått henne att gå ner till halvtid på konditoriet där hon jobbar.

Moa har två mammor, men det är bara Hanna som hon kallar mamma. Under hösten för tre år sedan gjorde Hanna Danielsson och hennes man Johan ett sista försök med assisterad befruktning, de hade gjort flera inseminationer men nu gått över till IVF, för att få ett syskon till sin sonen Albin, som i dag är 13 år. Då hade de försökt i sju år.

– Det var en psykisk berg- och dalbana. Varje gång tror man att det ska bli ett barn, så blir det bara skit och man hamnar på botten igen. Vi hade inte råd med fler försök och höll på att bli känslomässigt utbrända.

Småbarnsliv & arbete

Sandra Lund: Naturligt och normalt – eller?

Krönikor

De bestämde sig för att bli kontaktfamilj för barn som då och då behövde en bonusfamilj.

– Det var en slags räddning. Annars hade allt varit negativt. Man är så ledsen och befinner sig i en ständigt negativ bebisbubbla. Man ser bara gravida överallt och blir nästan bebisallergisk.

När de väl bestämt sig för att sluta försöka kom tanken på att ta emot ett barn mer permanent. Några månader efter det där sista IVF-försöket fick de veta att det fanns en sex månader liten flicka på ett jourhem. Det var Moa.

På mors dag 2013, nio månader gammal, flyttade hon hem till Hanna, Johan och Albin. Moa har flera syskon, alla bor i olika familjehem. Hennes biologiska mamma vill ha kontakt och få tillbaka henne. Var sjätte månad är socialtjänsten skyldig att utreda sådant. Hittills har det blivit nej, och det ser inte ut att ändras.

Men livet kommer att innebära ständiga besök av socialtjänstens utredare i hemmet. Och ett ansvar att se till att Moa har kontakt med syskon, mamman och mor- och farföräldrar. Den logistiken är en av orsakerna till att Hanna Danielsson gått ner till 50 procent.

– Nu har vi lärt känna Moas mamma och det fungerar bra. Hon kan komma hit och fika. Men vi har kämpat hårt för att det ska fungera. Moa blir förvirrad eftersom mamman så klart säger mamma om sig själv när vi ses. Medan Moa använder hennes namn.

För storebror Albin kan det bli tungt att socialen kommer på besök för att utreda om hans lillasyster eventuellt ska flytta. Han har hela tiden velat ha syskon.

– Det har varit tufft att förklara för honom att vi faktiskt gjort allt vi kunnat. Men nu tror jag att han förstår. Det är svårt för honom att hantera att Moa inte är vår fullt ut.

Hanna och Johan tillhör de cirka tio procenten av barnlängtande människor som söker hjälp, men som aldrig får ett svar på varför det inte fungerar. Inför varje behandling de genomgått har resultaten sett bra ut. Likväl – inget barn. Hanna hade hellre fått ett besked om att något faktiskt är fel.

– Då finns ju något att lösa. Vi fick ju ett barn, så blev det inte fler. Det har varit så oerhört svårt att acceptera. För jag har hela tiden känt att jag har tid och kärlek kvar.

Att ha ett serviceyrke under en långvarig kris är både svårt och bra, säger hon. Konditoriet hon jobbar på har funnits i stan sedan 1887. Många är stammisar. Lugna morgnar kan ge rum åt betydelsefulla samtal.

– Står man i kassan med tårar i ögonen förstår stammisarna att något är fel. Jag lärde känna en äldre dam som också bara kunnat få ett barn. Det var jättehäftigt att vi kunde förstå varandra. För man förstår inte om man inte varit där själv.

Men att vara på jobbet samtidigt som man får hormoner insprutade i sig och kastas mellan hopp och förtvivlan för tusende gången innebär också mindre roliga dagar. Och alla kunder är inte förstående. Behandlingarna är inte orsak nog att sjukskriva sig, får hon höra på sjukhuset.

– Det vara bara att gråta ut hemma i stället.

Arbetskompisar blir gravida och visar upp sina bebisar. Facebook matar lyckobilder. Gamla klasskompisar kommer fram på stan och vill berätta om sina telningar. När Albin närmar sig slutet av småbarnsåren kommer kören: ”Är det inte dags snart? Det är väl bara att köra på? Ska han inte få ett syskon?”

– Man ska inte bara hantera sin egen sorg, utan även andras förväntningar på att det ska komma flera ungar. Det är skitjobbigt. Man vill vara glad för andra, men i stället känner man mest för att smälla till någon. Till slut drar man sig undan. Det är som att man dör lite, man glömmer allt annat.

Och fastnar i orättviseträsket.

– Båda våra syskon har fått flera barn. Och man tänker på Moas biologiska mamma som också har många. Livet är ju helt sjukt. Men det går inte att ta något för givet. Det har jag verkligen lärt mig nu. Fast det kan bli bra ändå.

10–15 procent av alla som vill ha barn kan inte få det själva. Samhället hjälper ofrivilligt barnlösa med olika behandlingar som insemination, provrörsbefruktning, äggdonation. Eftersom det handlar om allmänna pengar ställs det krav.

Tidigare har olika landsting ställt olika krav, på till exempel kvinnans ålder, BMI och antalet försök. Det systemet fick hård kritik eftersom hjälpen varierade beroende på var i landet du bor. 2014 tog Sveriges Kommuner och Landsting fram riktlinjer som alla nu infört, vilket har harmoniserat kraven.

Men, att som i Hanna och Johans fall, få samhällets hjälp att få syskon går fortfarande inte. Det får man bekosta själv. I dag kostar en ny behandling i Uppsala för syskonförsök 27 000 kronor.

Och det är inte alla landsting som utför behandlingar för syskonförsök, utan man kan hänvisas till privatkliniker eller universitetssjukhus långt bort. På Karolinska i Stockholm görs det till exempel ”i mån av resurser”.

Hanna och Johan har lagt ut drygt 45 000 kronor på behandlingar, läkarbesök, undersökningar och mediciner som behövs i och med hjälpen att få barn. De sparade, lånade och fick även lite pengar från sina föräldrar.

– Det handlar om så mycket pengar, och så fick våra föräldrar inget för dem. Det är kanske bättre att inte blanda in närstående egentligen. Det blir ytterligare en press.

Som vid alla sorger kommer människan ur det akuta, och tar sig åt ett annat håll. Hanna berättar att hon häromdagen var på studentmottagning, och ännu en gång fick förklara situationen med Moa, ”men utan att gråta ihjäl mig faktiskt”. Nu har hon och Johan börjat fundera på att släppa alla förklaringar. Att bara säga att det är Albins lillasyster, punkt.

– Jag visste inte från början hur det skulle kännas. Men jag älskar henne verkligen som om hon vore min egen. Det fanns kanske någon mening med allt det där. Vi fick ju dig, säger Hanna och tittar mot Moa.

– Mamma, mamma, titta där, svarar hon mitt uppe i organiseringen av sovande och nyvakna dockor.

FOTNOT: Moa heter egentligen något annat.