Här gror integrationen

Några små elever sjunger fram sin skolavslutning bland syrener och tusenskönor under en av försommarens hetaste dagar. Hundra meter bort, där Drevviken tar vid, vattnar några män ihärdigt den torra jorden och rensar ogräs som börjat ta över.

Vid förrådsstugan pustar trädgårdslegenden Lena Israelsson (tvåfaldigt nominerad till Augustpriset för sina böcker om odling) ut. Hon och maken har tagit med kaffe, kakor och en dunk jordgubbssaft till dagens asylodling.

Gröna bönor, koriander, lök, morot, majrova, mynta, potatis, sallad, squash. Det mesta har börjat gro. Vägen dit var kanske inte lång, men ovanligt tung. Ett tiotal personer jobbade under drygt två veckor enbart med att förbättra jorden.

– Jag har aldrig sett en sådan fasansfull jord. Det kan ha varit världens sämsta lerjord. Och jag har aldrig sett några jobba så hårt. De slet som djur, säger Lena Israelsson och tar upp en torkad lerkoka från en plätt som blivit över, för att visa hur det såg ut innan jorden blivit bearbetad.

”De” som jobbat hårt är några av de asylsökande människorna som bor häromkring, inne på stiftelsen Sköndals gigantiska område i södra Stockholm. Studiefrämjandet är ett av alla förbund som ordnar aktiviteter för människor som väntar på besked från Migrationsverket. Och när det efterlyste volontärer för odling i sociala medier, kände sig Lena Israelsson kallad.

– Mitt liv är ju odling. Och det finns inget som är så integrerande som odling. Det är enbart hårt arbete som ger status bland oss kolonister.

En jordfräs hjälpte den lite väl hårda starten just här. Samtidigt som en sådan stor maskin också bildar kluriga ringar på vattnet i en verksamhet där inget får kosta. ”Var hittar vi en? Vem står för hyran? Vem fixar bil? Släp?” Och så vidare.

Samtidigt står just en jordfräs inne i förrådet vars trapp vi nu sitter på. Men det finns viljor inom koloniområdet som inte är så pigga på att ha flyktingar som odlargrannar. Så den jordfräsen blev stående i förrådet, medan Lena Israelsson och maken på omvägar baxade hit en annan som fick sköta jobbet.

Två som slitit är makarna Alizade, Zia och Haikima, som är här i stort sett varenda dag om vädret tillåter. Med är också dottern Roqaia, ett och halvt år, som i dag sover med halvöppna ögon i barnvagnen.

– Om det regnar kommer vi kanske bara två dagar i veckan, då gör ju regnet mycket av jobbet åt oss. Men annars är vi här och tittar till varje dag, säger Zia Alizade som arbetade på lantbruk hemma i afghanska Ghazni.

Sättet att så skiljer sig åt, berättar Lena Israelsson. Där svenskar sår i rader bredsår människorna från Afghanistan och Irak, där handeln med frön är mer storskalig och därmed billigare. De blir lätt chockade när de hör vad en fröpåse kostar i Sverige. Men just fröna får asylodlarna gratis via sponsorer. När de tillsammans gick igenom frökatalogen fastnade de flesta för fruktträd.

– Vi fick bromsa vid apelsinträden och ställa frågan om de verkligen tror att de är just här om tre år, när träden vuxit upp. Förhoppningsvis bor de på en något mer permanent plats då, säger Lena Israelsson.

Hon skriker ut frågan vad de vill göra med skörden: sälja, laga mat eller ha fest?

– Ha fest, svarar Zia Alizade. Vi får ju inte laga mat själva.

Ahmad Siar Omidi, från Kabul, praktiserar som Studiefrämjandets tolk vid odlingstillfällena. Han söker själv asyl och bor i ett rum på ett boende som håller på att stänga ner, i en kommun söder om Stockholm. Han säger att han försöker hålla sig borta från rummet så mycket det går, ofta till tolv på natten, eftersom han delar det med sin syster och hennes man och två söner. Han tycker familjen ska få vara lite i fred. Och de båda systersönerna är ”rätt aktiva och klänger på mig hela tiden”.

En av dem, 13-åringen, är en fotbollstalang som sedan de kom hit för cirka sju månader sedan spelat i IFK Tumba, där han nu är på väg att bli lagkapten. Det kommer antagligen inte att ske, eftersom de måste flytta. Boendet ska stängas.

13-åringen är helt knäckt, berättar Ahmad. Det talas om Norrland, det är det enda familjen vet i dagsläget.  Lena, själv från Norrbotten i grunden, försöker sälja in norra Sverige.

– Där är skolorna bättre, människor mer toleranta och man kan göra saker på riktigt på vintrarna när snön kommer. Och det finns bra fotboll där med.

Ahmad Siar Omidi säger att han ska försöka förklara det för systersonen. Men han är också själv rädd för att inte ha något att göra. Hemma i Kabul tog han extralektioner i engelska, för att han älskade språket. Han såg till att skaffa vänner världen över via nätet för att underhålla det. Och jobbade extra för USA:s militär, med enkla ärenden som att gå och handla. Allt för att behålla engelskan. Efter sju månader i Sverige kan han även konversera på svenska.

– Men det är svårt, uttalen är så annorlunda. Men jag försöker prata med alla. Även med dem som inte vill prata med mig. Det är ett bra sätt att lära sig svenska och om Sverige.

Ahmad Siar Omidi gillar uppenbarligen språk, och att öva på nya. Han är öppen och villig att berätta om i stort sett allt han har varit med om. Utom en sak.

– Båtresan mellan Turkiet och Grekland. Det saknar jag ord för. Jag vet bara att det är något jag aldrig kommer att göra om. Men det är samma för alla här, alla har gjort den resan.

Han säger att oavsett var familjen nu hamnar kommer han försöka leta upp Studiefrämjandet.

– Jag gillar inte att vara arbetslös, utan måste ha något att göra.

Fler ansluter till odlingen. Det blir en plats att samlas kring. På väg till och från rummet på boendet. Efter att ha iakttagit hur hårt de jobbat med jorden, har oviljan till att låna ut maskiner och föra samtal tinat något.

– Det finns inget som integrerar så mycket som koloniodling, säger Lena Israelsson.

FOTNOT: Just innan publicering mejlar Ahmad Siar Omidy. Familjen har fått flytta till Bastuträsk. Vi kommer inte att kunna mejla så mycket mer, boendet saknar wi-fi.

LÄS OCKSÅ

De som gör något del 2: Här får flyktingarna vara barn

De som gör något del 1: På språng med flyktingar i varglös skog