Litterär vandring i Maria Sandels fotspår

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/UlMJ3uMQjqM

Maria Sandel, Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare, varför är hon inte välkänd? Så tänkte deltagarna i en bokcirkel och startade ett litterärt sällskap.

På Maria Sandels gränd strular den bärbara mikrofonen. Ann-Marie Lindgren tar i så hon hörs ändå. Hon berättar om Maria Sandels liv som trikåstickerska och som skildrare av kvinnors fabriksarbete och om ”proletärgatan” Fleminggatan, som hon följer dygnet runt i Vid svältgränsen.

– Den kan läsas som ett reportage, med vardagsskildringar, och hur det såg ut i hemmen.

Maria Sandel beskriver kvinnor och barn, barn som är ”oerhört charmerande”. Var det medvetet? frågar sig Ann-Marie.

– En vanlig inställning hos överheten var att arbetarbarn var lite mindre värda, säger hon.

Just den gatstump som nu heter Maria Sandels gränd hade författaren inget särskilt förhållande till, mer än att det ligger på ”hennes” Kungsholmen, där hon bodde i stort sett hela livet, berättar Kjersti Bosdotter.

Det blåser snålt den här söndagen i maj. En liten tapper grupp deltagare knäpper till sina tjocka jackor, knyter om schalarna. Knatar vidare i foträta skor. Har nappat på att vandra i Maria Sandels spår på Kungsholmen i Stockholm. Personer ur Maria Sandelsällskapet turas om att föra historien om den märkvärdiga författaren vidare i takt med att gruppen rör sig vidare.

Maria Sandel bodde fattigt och spartanskt hela livet – i det som nu är ”ett fantastiskt fint område för den som har pengar”, säger Ann-Marie Lindgren, när vi vandrar genom Grubbens trädgård.

Vid lampbutiken på Pipersgatan får vi föreställa oss specerihandeln. Vi går förbi chokladfabriken, nu bostäder, där hon var en tidig wallraffare. I Virveln gestaltar hon hur unga kvinnor utnyttjas där. Och där låg tobakshandeln där Maria Sandel lämnade in sina manuskript. Vad som hände sedan vet de inte riktigt, men böcker blev det, de flesta på Tidens förlag.

Maria Nyman Stjärnskog tar upp fiolen och spelar några låtar. Hon fick frågan om att gå med i sällskapet och nappade direkt, säger hon, och vill bilda en Skånefalang.

– Hon var så jäkla radikal, säger hon om Sandel.

På IF Metalls huvudkontor håller Kjersti Bosdotter, tidigare kulturansvarig, på att avsluta arbetet med att dokumentera förbundets historia. Tillsammans med ett gäng andra, de flesta med LO-koppling, är hon med i en mångårig bokcirkel om arbetarlitteratur, och det var där de upptäckte Maria Sandel, en författare ”modig för sin tid  och aktuell än i dag”.

2011 startade de Maria Sandelsällskapet, som nu har ett 60-tal medlemmar, och Kjersti Bosdotter är kassör.

– Säg Maria Sandel till de flesta och de har ingen aning om vem hon är. Så det är ett stort arbete att lyfta upp henne igen på arenan, säger Kjersti Borsdotter, som själv kan prata länge och hyllande om författaren.

Sällskapets arbete består bland annat i rena deckararbetet:

– Vår ordförande Ewa Bergdahl har letat väldigt mycket i arkiven, och snokat upp breven till Bonniers.

Maria Sandel arkiverade inte själv och har inget eget arkiv. Hon var döv och skrev många brev.

– Det var så hon kommunicerade, men hon slänger och bränner, säger Kjersti, och berättar att det finns närmare hundra brev på Arbetarrörelsens arkiv – säkert finns det fler.

När personer ur sällskapet först letade upp Maria Sandels gravsten gick det knappt att läsa texten. Nu sköter de om den, ordnar guidningar där. Stenen restes av Tidens förlag, Socialdemokratiska partiet och hennes vänner.

– Jag har aldrig sett någon annan författare få sin gravsten rest av Socialdemokraterna, säger Kjersti Bosdotter.

Efter vandringen går styrelsemedlemmarna vidare till möte. Bokcirkeln, där deltagarna bara läser arbetarförfattare, fortsätter. Har de läst fler författare som skulle behöva sällskap?

– Jo, en till och det är Josef Kjellgren, han har inget sällskap. Jag läste Människor kring en bro i min ungdom och mitt minne var: Var den ändå inte lite tråkig? Nu läste vi den och alla tyckte – annars brukar vi ha olika uppfattningar – samstämt: Vilken oerhört bra bok!

– Han är verkligen en kollektivberättare, mycket mer än Ivar Lo, som ju kallas kollektivförfattare. Han har skrivit fyra sjöböcker, de är så oerhört bra. Smaragden till exempel. Han skriver om livet ombord på fartygen, men det är som att läsa om fascismens framfart.

Men, säger hon, de har inte bildat något sällskap kring honom.

LITTERÄRA SÄLLSKAP

Krönika: Ge mig ett svenskt Jack-London-sällskap – John Swedenmark

Vibeke Olsson: Därför är jag med i flera litterära sällskap

Ove Allanssons anhängare aktiveras

Syfte: Lyfta favoritförfattare från glömskan