De nio barnen som står och huttrar vid uppsamlingsplatsen där byn Ortala slutar och skogen – med stigar ända upp till Hallstavik – tar vid, vet exakt vad som väntar. Med sina små ryggsäckar packade med ombyten och mackor beger de sig målmedvetna mot knacka-på-trädet. De sätter in varsin nyckel (pinne) och sjunger fram frågan till skogen.

Vi knackar på, får vi komma in
i naturen, till alla djuren
vi knackar på, är det nå’n som hör,
vi vill gärna veta vad ni gör?

Rojda, sex år, från norra Syrien, vaggar fram och tillbaka till sången och upprepar ”hej kollikok!”. Hon och Salam, fem år, från Irak, kom till samlingsplatsen i en av ledarnas bil. De bor båda på asylboendet ett par mil bort och det här blir deras tredje skogsutflykt med Mulle.

Det finns plats för fyra barn från boendet i gruppen som totalt består av tolv små deltagare, berättar Louise Joachimsson, som nyligen gått i pension från ett yrkesliv som förskollärare och engagerad friluftsfrämjare.

– Det är jättesvårt att säga nej, det är vårt dilemma. Många vill att barnen ska få komma bort från boendet, ja, det finns även vuxna som vill med. Men vi vill ju bygga upp en fast grupp som lär känna varandra, och det tar några gånger innan saker sätter sig. Därför måste vi ha en gräns.

Salam spanar efter katten Göte som bor i huset närmast skogen, och som kommer att följa oss hela vägen in i skogen och tillbaka. Just i dag är även 11-åriga Jessy, från Aleppo – Syriens största stad och tidigare industriella och finansiella centrum, med i skogen. Numera kanske Aleppo snarare främst är känt som staden som är på väg att i realtid bombas bort. Jessy hjälper till att översätta om det behövs.

Tanken är att de mindre flyktingbarnen så snabbt det går ska komma på egen hand, utan ett större barn som hjälper till med språk för att visa tillit till dem. Men även Jessy, som pratar flytande engelska (och franska), verkar glad över att komma ut och känna sig betydelsefull. Hon håller ett ständigt öga på Rojda och Salam. Det blir många ”la”, arabiska för nej.

Jessy har varit här i åtta månader, går i skolan i Hallstavik, trivs jättebra och har kompisar. Hon säger också att den svenska skolan är betydligt lättare, att barnen får fler raster än hemma i Aleppo, där hon började som 4-åring.

– Jag skypade med tre kompisar igår, två är i Tyskland och en är kvar. Vi hörde hur en bomb föll i bakgrunden hemma i Aleppo medan vi pratade. Men vår skola finns kvar, ibland kan barnen gå dit, ibland inte.

På frågan vad barnen gör på dagarna svarar Rojda att väntan är tråkig och att hon helst skulle gå i skolan. Salam svarar att han mest hjälper sin mamma. Sedan hittar han något nytt att upptäcka med luppen. Allt verkar bli intressant genom förstoringsglaset: kottar, barr, svamp, myror, mossa.

Vi kommer fram till ett glittrande vattenbryn vid sjön Bornan. Bark blir till båtar med lövsegel, några flyter iväg över sjön. Andra kapsejsar direkt. Det leks fritt i skogen och fynd får sina namn, som en gigantisk ticka (en svamp som växer på träd). Matsäckar packas upp. Här får ledarna särbehandla barn från boendet, och se till att ha med något till dem att äta eftersom man inte får vara i köket på asylboenden.

För Louise Joachimsson har det varit självklart att engagera sig så fort det stod klart att orten skulle ta emot flyktingar. Hon har deltagit i språk- och stickningskaféer och fått med barnen till Mulle.

– Vi provar oss fram, vi är väl alla ute på djupt vatten egentligen. Men det lilla var och en kan göra är väl alltid något?

I det djupa vattnet finns sådant som förhoppningar som väcks. En tanke med just Mulle för barn i åldrarna 4-5  är en slags förberedelse inför skolstart, att hitta en plats i en ny grupp. Att kanske till och med hitta en kompis som sedan hamnar i samma klass. För flyktingbarnen blir den delen mer oviss.

– De kan ju få stanna, då är det ju värdefullt. Men det finns inga garantier. Samtidigt kan det aldrig vara fel att barn möts. Här i skogen händer saker hela tiden som gör att de lär känna varandra, vilket också är värdefullt för de svenska barnen.

Det blir äntligen dags för Rojdas favoritlek, som innefattar det där uttrycket som etsat sig fast i henne. En klassisk Mulle-lek där barnen står i ring. Rojda har uppenbart fattat grejen, och ser till att vara den som hamnar utanför ringen nästan hela tiden så att hon får springa och skrika: ”kollikok, kollikok, kollikok”

Barnen börjar så småningom pendla mellan dåsighet och högvarv. Det är dags att vandra tillbaka till föräldrar som väntar i sina bilar. Eller i Jessy, Rodja och Salams fall, ledare som skjutsar dem till boendet och lunchtiden där som inte är flexibel.

Vi stannar till vid nyckelträdet och tar farväl denna gång.

Nu stänger vi dörren och går hem
från naturen och alla djuren
Vi säger tack, och lämnar ingenting
vi vill gärna komma hit igen.

LÄS OCKSÅ

De som gör något del 1: På språng med flyktingar i varglös skog