Ge mig ett svenskt Jack London-sällskap!
En författare jag vill ta fram ur glömskan är Jack London (1876–1916). En gång jättestor i Sverige och en som betydde mycket för arbetarförfattarna. Hans samlade skrifter gavs ut i flera olika upplagor fram till fyrtiotalet och dyker jämt upp på loppmarknader. Allt finns också att läsa hos runeberg.org på internet.
Men det behövs en modern utgivning, och samtida översättningar. Och ett samtal som inte bara är tillbakablickande.
Reseskildringarna, reportagen, framtidsdystopin Järnhälen, socialskildringen Avgrundens folk – allt det där är så relevant i dagens värld, samtidigt som vi har mycket bättre resurser att förstå att Londons texter också är produkter av sin egen tid.
Till exempel vad beträffar manligheten. När jag i ett privat sammanhang föreslog att det borde bildas ett svenskt Jack London-sällskap möttes jag av invändningen att han ju var en notorisk hustrumisshandlare, vilket detaljerat skildrats av hans maka Charmian Kittredge.
Jack London (1876–1916).För medlemmarna i ett svenskt Jack London-sällskap bör skinnjacka ingå i medlemskapet, anser skriftställaren John Swedenmark.
Det ledde till att jag köpte hennes självbiografi. Hon ska naturligtvis också in i sammanhanget. Överlag borde författarhustrur och makar lyftas fram mer; de är en viktig del av litteraturen.
Men påhoppet ledde också till att jag blev tvungen att tänka igenom vad det är som lockar mig. Det har med nånsorts manlighet att göra: ensamhet, självskapad livsmening och dödshot. Pappa läste högt Skriet från vildmarken för mig, och jag fick en ynklig känsla av civilisationens bräcklighet som liknar den jag fick när jag senare upptäckte Freud.
En ytterligare anledning att minnas London är hans stilkonst. Få har berättat direktare, och dessutom skrivit så bra om skrivandet, denna ensamma eld i vildmarken.
På engelska finns en antologi med hans brev, yrkesreflexioner och recensioner – och naturligtvis långa utdrag ur Martin Eden, detta levnadsöde om bildning, framgång och undergång. Med de fullständigt oöverträffbara slutraderna (i Algot Sandbergs översättning):
Han hade sjunkit ned i mörker. Och i samma ögonblick han förnam det, upphörde han att förnimma.
LITTERÄRA SÄLLSKAP
Litterär vandring i Maria Sandels fotspår
Vibeke Olsson: Därför är jag med i flera litterära sällskap
