Under veckan stod LO värd för en del av förhandlingarna om TTIP, det nya frihandelsavtalet mellan USA och EU. USA:s handelsminister Michael Froman var här som speciellt inbjuden.
Men många frågor är fortsatt obesvarade. Och har så varit under hela förhandlingsperioden.
Det är uppenbart att förhandlarna haft alltför låga ambitioner när det gäller försvaret av arbetstagarnas rättigheter och att bevara staters rätt att fatta demokratiska beslut. Under senare tid har både USA och EU velat snabba på processen, dock utan att öka sin vilja att bevara demokratiska rättigheter eller garantera de anställdas säkerhet och arbetsvillkor.
Det är därmed dags för svensk arbetarrörelsen att förändra sin syn på TTIP.
Det går inte längre att reflexmässigt hävda att ”frihandel är bra för jobben” och därefter försöka knuffa in lite bra arbetsvillkor. I stället måste bra arbetsvillkor ännu tydligare sättas i första rummet.
Detta avstamp finns inte med i det försvarstal för TTIP som Sveriges nya handelsminister Ann Linde (S) tillsammans med EU-kommissionären Cecilia Malmström (L) i veckan publicerade i DN. Deras främsta argument är i stället – som alltid – att Sverige har ”gynnats av handel med omvärlden. Det är genom handel vi har byggt upp vår ekonomi och vår välfärd”.
Och, som sagt, visst är handel positivt, det har socialdemokratin tyckt i alla tider. Men hot mot hälsa, miljö, arbetstagares rättigheter och demokrati måste bestämt kunna avfärdas på ett tidigare stadium än i dag.
Visst kan Sverige och EU förhandla om hur mycket frihandel vi kan öppna för utan att arbetsvillkoren försämras, men vi ska aldrig förhandla om hur mycket arbetsvillkoren kan försämras för att passa in i frihandeln.
TTIP kan knappast heller ses som ett frihandelsavtal i ordets egentliga betydelse. Avtalets främsta syfte är inte att sänka tullar, eftersom tullarna redan är låga. Avtalets huvudsyfte är i stället att så långt möjligt slopa och likställa de regelverk som omger handeln.
Det kan vara positivt, till exempel om kraven på minskad användning av antibiotika i livsmedelsindustrin harmoniseras på en restriktiv nivå för såväl USA som EU. Men det kan också vara negativt, till exempel om USA:s frikostiga regler för kemikalieanvändning i mat och smink blir styrande även för EU.
I dessa frågor har förhandlingarna hittills inte utgått från att maximera skyddet för konsumenter och heller inte att värna arbetstagares rättigheter och säkerhet. Den mest kontroversiella förhandlingsklausulen talar här sitt tydliga språk.
Enligt det ursprungliga förslaget skulle denna klausul, ISDS, ge multinationella företag rätt att stämma enskilda stater för beslut staterna i demokratisk ordning tar och som företagen anser hotar deras försäljningspotential.
Tobaksjätten Phillip Morris har redan enligt en liknande princip försökt stämma Australien för den australiska regeringens försök att införa neutralt utformade cigarettpaket. Vattenfall har i en liknande manöver försökt stämma den tyska staten på 30 miljarder kronor för att Tyskland vill fasa ut kärnkraften vilket skulle leda till minskade vinster för Vattenfall.
Efter massiv kritik har ISDS förändrats. EU-kommissionen har i stället föreslagit en ny variant av tvistelösningssystem kallat ICS – med offentligt utnämnda domare och tydliga regler för vad som får avhandlas.
Att förhandlingsstrategierna förändras först efter massiv kritik bör skicka en tydlig signal till både svensk, europeisk och amerikansk arbetarrörelse: Konsumenters, arbetares och staters demokratiska rättigheter måste bilda utgångspunkt och vara överordnat uppluckrade regelverk i förhandlingarna, inte tvärtom.
Det är i arbetstagarnas och befolkningens rättigheter vi ska starta, inte i en prövning av hur långt vi kan avskaffa dessa rättigheter.
