Viktigt val av strategi
På senare tid har så skilda avsändare som Finanspolitiska rådet, Långtidsutredningen, det av Svenskt Näringsliv finansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet och nu i veckan LO-ekonomerna uppmärksammat att kunskapsklyftorna växer i Sverige.
Jämfört med andra länder kännetecknas den svenska arbetskraften fortfarande av en hög kunskaps- och färdighetsnivå, men skillnaderna mellan olika individer inom landet blir allt större.
Medan många utbildar sig och samlar på sig allt mer avancerade förmågor, så blir det också fler som har högst begränsade färdigheter. Klyvningen är tydlig och syns tydligt både i mätningar av skolelevers resultat och utvärderingar av den vuxna befolkningens förmågor.
Orsaken till utvecklingen är tudelad. Det svenska skolsystemet levererar allt sämre resultat, och en dimension där detta är som tydligast är att fler lämnar skolan med bristfälliga kunskaper. Dessutom har invandringen ändrat karaktär. Allt fler av dem som söker sin tillflykt till Sverige kommer från länder med underutvecklade eller raserade utbildningssystem. Gemensamt för båda dessa fenomen är att det leder till en ökning av antalet personer som saknar de förmågor som krävs för att få ett jobb på den svenska arbetsmarknaden.
Eftersom den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att arbetskraften har en hög och jämn fördelning av förmågorna, så hotar denna utveckling att rasera ett av modellens fundament. För kombinationen små löneskillnader och en arbetskraft med avgrundsdjupa färdighetsskillnader är inte långsiktigt hållbar. Så här långt är också författarna till de olika rapporterna huvudsakligen överens. Skiljaktigheterna framträder i stället i fråga om hur dessa utbildningsmisslyckanden ska hanteras.
De båda råden – finanspolitiska och arbetsmarknadsekonomiska – vill slå in på en medveten låglönestrategi. I den är större löneskillnader lösningen på växande kunskapsklyftor. Det ska framförallt uppnås genom att de lägsta lönerna ska bli ännu lägre. Problemet med skolor, både hemmavid och i fjärran land, som lämnar efter sig individer som inte rustats för den svenska arbetsmarknaden ska således åtgärdas genom att sänka priset på arbete. Därigenom väntas det tillkomma nya ”enkla” jobb som även samhällets olycksfåglar kan aspirera på.
Inte oväntat avvisar LO-ekonomerna den strategin. De hävdar att utbildnings- och etableringsinsatser inte alls är en orealistisk väg att angripa problemet. De fackliga ekonomerna pekar på en ny analys av de drygt 100 000 nyanlända som inom de närmaste åren kommer att söka sig ut på den svenska arbetsmarknaden.
Av dessa är det en tredjedel som har mindre än nio års skolgång i ryggen. Men det stora flertalet i denna grupp är unga med potential för många år i arbetslivet framför sig. Att för dessa bereda väg in på arbetsmarknaden genom att skapa ett nytt segment där lönerna knappt går att leva på är knappast det mest lönsamma för samhällsekonomin.
I stället förespråkar LO-ekonomerna att staten går in och tar ansvaret för att denna grupp får en grundläggande utbildning. Resterande två tredjedelar av de nyanlända har antingen god utbildning eller vissa behov av komplettering. För dessa kan staten och parterna tillsammans skapa nya vägar för att underlätta etablering.
I grund och botten handlar valet av strategi om den svenska modellens vara eller inte vara, för stora kunskapsklyftor och hög lönespridning har aldrig varit dess beståndsdelar.
