Jaget blir till genom att gå in i duet

Vad är vi utan språket? Vad blir vi med språket? 

På en översättarworkshop 2012 träffades den svenska poeten Athena Farrokhzad och den rumänska poeten Svetlana Cârstean. Mötet utmynnade i att de senare översatte varandras böcker. Utan att kunna den andras språk översatte Cârstean Vitsvit och Farrokhzad Skruvstädsblomman. Sedan dess har de skrivit till varandra, skrivit med varandra och skrivit in sig själva i varandra. Resultatet är Trado, en gemensam texttriptyk, en altarbok till poesin och ordkonstens ära.

Trado manifesterar att det som skiljer oss mest åt, våra olika språk, också kan förena oss. Den i tre böcker uppdelade sviten, en lyrikdel per författare och en gemensam essä om översättning, är ett verk om kärleken till ordet, om tillblivelsen av jaget genom att gå in i duet. Trado rör sig följsamt i ett mönster som flätar samman skillnader och likheter till en röst och skapar ett språk som integrerar författarnas personligheter och verkligheter.

För att kunna översätta måste man lära känna en text som man lär känna en människa. Man måste lära sig vad hennes kropp består av. Man måste lära känna hennes skrymslen och skavanker. Man måste göra sig ansvarig för hennes framtid. Och när man lär känna en text, som man lär känna en människa, med det förtroende hon ger när hon visar sig, börjar man oundvikligen att älska henne.

Det är en lågmält vacker hyllning till översättandets konst, till begäret efter skrivandet, till dekonstruktionen och rekonstruktionen av självet. När splittring och konfliktsökande mellan människor har blivit ett signum för vår samtid, är läsningen av Trado en öppning till möjligheternas land. Det är en bok gjord av och med kärlek, för att sprida kärlek.

Vesna Prekopic