Liv Beckström: IF Metall har många fajter kvar

IF Metalls förbundskontor på Olof Palmes gata i Stockholm är en rejäl och fyrkantig koloss från 1981.

Vid ingången möts besökaren av en ståtlig staty i samma anda: Ernst Blomberg (1863–1911) ”Förtroendeman i Metallarbetareförbundet.

Förste socialdemokrat i Stockholms stadsfullmäktige.”

Anders Jönssons byst från 1958 är ett välbekant blickfång, även om många nog passerar den reslige Blomberg utan att ens notera honom. Sådant är statyers dystra öde.

Men Ernst Blomberg är inte bara ett fundament i det som sedan 2006 heter IF Metall, utan har också präglat hela den svenska fackföreningsrörelsen, skriver Lena Hennel och Lova Olsson i sin bok om svetsaren, metallordföranden och sedermera socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven.

Blombergs fackförening, Stockholms Kopparslagare, tar han med in i det 1888 bildade Svenska Järn- och Metallarbetareförbundet, där han tar över klubban.

Det förbund som nu har 128 år på nacken, firar även 10 år i sin konstellation med Industrifacket.

Denna vår har IF Metall med Industriavtalets lönemärke återigen visat sitt inflytande över svensk lönebildning, åtminstone den som inte är sifferlös.

Dagens IF Metall är inte störst men ett av de tyngsta förbunden på svensk arbetsmarknad, numera med smålänningen och fembarnspappan Anders Ferbe vid rodret.

– Vi har en stark tradition inom förbundet av att vara både aktiva och orädda, säger han i Löfvenboken.

Och det behövs. Dagens arbetsgivare vräker inte anställda men kan markera makt med både hot och manipulation i ett samhälle alltmer sårbart för globaliseringens effekter. Han har det inte lätt, klubbordförande Sven, i IF Metalls jubileumsshow, när företaget byter ägare och ingen vill komma på fackmötet.

Premiären, 15 april i en möteslokal på förbundskontoret lockade både till skratt och eftertanke (läs recension från föreställningen här). Läs också på sidan 10 om hur arbetsgivarna vill förändra Industriavtalet.

När Almega denna vår begär ut listor på medlemmar i facket och anlitar strejkbrytare för sjötrafiken är det ett eko av det som Blomberg och andra aktiva bekämpar i början av förra seklet när svartlistade tvingas emigrera till Amerika.

Ernst Blomberg vann inte på vältalighet, utan på ihärdighet. Med hans ordningssinne, organisationsförmåga och många nattliga timmar vid köksbordet växer förbundet i styrka och inflytande.

Under hans tid uppfylls också planen ”att förena de olika yrkena till ett verkligt starkt arbetareparti”, som det beskrivs i Ragnar Casparssons bok om LO (1966).

Dagens S har andra frågor att tampas med. Arbetets serie S-krisen fortsätter, läs senaste delen här.