Tiden rinner iväg för socialdemokratin

De var ett gäng framtida politiska höjdare. En skulle bli utrikesminister och tragiskt falla offer för ett knivdåd. En annan finansminister. En tredje blev partisekreterare. Men hans namn är det få som minns idag. I SSU:s förbundsledning i slutet av 1980-talet fanns förutom Anna Lindh, Pär Nuder och Leif Linde också den blivande LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson. Och så Kerstin Alnebratt.

– Det var kärnkraftsfrågan som väckte mig. Ett tag provade jag Centerns ungdomsförbund. Det var på den tiden de kallades för Åsa-Nisse-marxister och drev frågor som att stärka lokalsamhället och bort med betygen.

LÄS OCKSÅ ”De tuffaste kritikerna bör finnas i partiet”

Men när Kerstin Alnebratt insåg att CUF:arna inte var socialister bytte hon raskt sida. Hon medger att det låter fånigt men hon var bara 15 år, ”så det må vara mig förlåtet”.

– För mig var klyftorna i samhället helt avgörande. Trots S inställning till kärnkraften förstod jag att om man ska förändra så måste man vara med i SSU.

Det före detta kommunalrådet är numera fil dr i genusvetenskap och föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning. Men hon dyker ständigt upp i tunga S-sammanhang. Kerstin Alnebratt, ordförande i Arbetarrörelsens tankesmedja, var den som ledde partiets valanalysgrupp.

Nu ingår hon också i en av arbetsgrupperna som ska staka ut en politik som får partiet att räta på ryggen inför valet 2018. Samtidigt varnar hon för att situa-tionen inte tas på tillräckligt stort allvar.

– Ibland får jag känslan att man tror att det låga stödet kommer att bli bättre om man skruvar lite här och fixar lite där. Men det är inte en ny reform som är lösningen.

Pratar du om partiledningen?
– Absolut, men det gäller hela partiet. Man är så upptagen med att hantera det dagsaktuella att ingen skapar utrymme för att faktiskt ta det långsiktiga ansvaret som krävs.

Det har inträffat förr. Arbetsgrupper har kommit och gått, men problemet med att partiet tappar mark har bestått. För att vända den långsiktiga trenden måste en mer grundläggande samhällsanalys till, menar Kerstin Alnebratt.

Hon säger sig ha full respekt för att många i partiet har ett dagligt ansvar som måste prioriteras. Och att det är avgörande för socialdemokratins trovärdighet att den gör gott ifrån sig i regeringsställning.

Hennes förslag är därför att det skapas ett permanent ”utrymme”, nära kopplat till partiledningen, som helhjärtat kan ägna sig åt analys- och idéutveckling i partiets egen regi. Siktet ska vara inställt på framtiden; inte bara valdagen 2018.

– Tidigare arbete har mycket handlat om att hitta nya insatser, inte så mycket om att förstå den förändrade värld vi lever i. Vare sig det gäller hur orättvisor tar sig uttryck eller vad som skapar utveckling.

Den som frågar socialdemokrater om bakomliggande förklaringar till partiets kris kan få svar som handlar om Göran Perssons auktoritära ledarstil, avsaknaden av Göran Perssons auktoritära ledarstil, folkrörelsernas död, det fragmentiserade partiväsendet och väljarnas ohyggliga otrohet.

Men Kerstin Alnebratt lyfter fram något helt annat. New Public Management. 1990-talets modefluga bland kommunpolitiker, inte minst socialdemokratiska.

Näringslivsliknande modeller infördes i offentlig sektor. Det motiverades med ökad effektivitet. Det handlade om att införa köp-och säljmodeller, interndebitering och konkurrensutsättning.

– Det kan fungera väldigt bra i en kakfabrik där man kan mäta nöjd-kund-index och bortfall i form av brända plåtar. Men det var naivt att tro att det skulle gå i barnomsorgen eller i sjukvården, säger Kerstin Alnebratt.

Så kom avknoppningar och privatiseringar. Och i kölvattnet diskussionen om vinster i välfärden. Ett av de stora problemen är att politiken frånhänder sig makt till förmån för marknaden, menar Kerstin Alnebratt.

– Och man sätter mål som ofta är så vaga att det inte blir någon tydlig styrning. Det blir otydligt för väljarna och problem med ansvarsutkrävandet. Det leder till minskad tilltro till politikerna.

Nu hoppas hon på civilminister Ardalan Shekarabi (S) som ska lägga förslag om hur den offentliga sektorn ska styras i framtiden. Hon vill på att politikens möjligheter återupprättas och att de som arbetar i välfärdsyrken ska slippa fastna i utvärderingar och byråkrati.

Styrformerna ändrades utan någon egentlig politisk debatt. Det kan ha berott på att 90-talets ekonomiska kris ledde till ett ekonomistiskt tänkande, tror Kerstin Alnebratt. Men också på att socialdemokratin redan då var vilse i en ny värld.

– Eftersom de gamla politiska verktygen delvis spelat ut sin roll blev man ett lätt byte för resonemang som ledde i en helt felaktig riktning.

Priset får dagens socialdemokratiska politiker betala; fångade i en marknadsmodell som blivit så självklar att den är svår att ifrågasätta.

Har det bidragit till att S i dag har svårare att agera, att regera?
– Ja, det skulle jag säga.

I det ena europeiska landet efter det andra försvagas socialdemokratin radikalt. Om inte den svenska ska gå samma väg är det hög tid att påbörja arbetet, menar Kerstin Alnebratt.

– Socialdemokratins ansvar är att vara en samhällsförändrande kraft. Det är där vi måste ha vår självbild, inte i att vara bäst på att förvalta det bestående. Och det behövs en förnyad internationell samling av progressiva krafter världen över.

En grundlig socialdemokratisk egenterapi krävs när det gäller globaliseringens verkningar. Finansiering och fördelningspolitik. Framtidens välfärd och skatternas utformning.

– Viljan till samhällsförändring finns bland de socialdemokrater jag pratar med. Men det är när vi ska gå från ord till handling som vi förefaller att fastna, även om det finns hoppfulla inslag i regeringens politik.

Kan du då fortfarande känna att du måste vara socialdemokrat för att kunna förändra?
– Ibland misströstar jag. Inte minst med tanke på hur det ser ut i världen. Och jag har verkligen rannsakat mig själv om det finns något annat forum för mitt politiska engagemang. Men jag hittar inget. För jag vill inte bara stå vid sidan om och kritisera. Jag vill vara med och bygga samhället.

LÄS OCKSÅ

S-kris del 1: Finns det ett Arbetarparti?