1908: Valresultat 15 procent
Gruvorna. Skogen. Bruken. Maskinerna. Fabrikerna. Jorden. Alla produktionsmedel ska tas över av samhället. Ur 1905 års partiprogram.”Arbetareklassens sociala frigörelse” genom att helt göra om det borgerliga samhällets ekonomiska organisation, löd portalparagrafen. Skomakaren och sedermera redaktören AC Lindblad var ett av dragplåstren för göteborgarna i riksdagsvalet 1908.
I partiprogrammet krävdes bland annat:
• Allmän, lika och direkt rösträtt, vid politiska och kommunala val, för män och kvinnor från och med 21 år.
• Valdagen en söndag eller en allmän fridag.
• Ett fullt demokratiskt styrelsesätt.
•”Kraftiga åtgärder för skogens, grufvornas och vattenfallens återförvärfvande åt staten och för arbetares och små jordbrukares skyddande mot bolagens öfvervälde. Staten utvidgar sina jordbruksdomäner, stöder sträfvandena för jordbrukets höjande bland småbönderna, särskildt för kooperation, samt utarrenderar sin egen jord, under garantier för rationellt jordbruk, med trygghet för arrendatorernas själfständighet och brukningsrätt.”
1928: 37 procent
I det så kallade Kosackvalet gick S till val med kommunisterna under beteckningen Arbetarpartiet, vilket ledde till en kraftig reaktion från de borgerliga. I partiprogrammet från 1920 beskrevs hela samhället som en kamp ”mellan de utsugna och deras kapitalistiska utsugare”. Folkhemmet lanserades.
Några av kraven i partiprogrammet:
•Kostnadsfri undervisning i offentliga skolor.
•Lagstadgad 8 timmars normalarbetsdag.
•Minst 36 timmars sammanhängande fritid i veckan.
•Förbud mot användning av barn under 15 år i industrin.
•Samhällelig kontroll över företag, som kvarstå i enskild ägo.
1936: 45,8 procent
Det faktum att kvinnorna hade fått rösträtt 1921 avspeglade sig i valagitationen. De hade blivit en viktig grupp att nå. Socialdemokraterna återtog makten. Konfliktytorna hade varit många, inte minst i början av 1930-talet med skotten i Ådalen.
1940: 53,8 procent
Världen stod i brand och en landsfader trädde fram. Valaffischen saknade partibeteckning eftersom man var överens om en nedtonad valrörelse. Ändå fick S sitt högsta valresultat någonsin.
1948: 46,1 procent
Efter krigsårens samförstånd ökade polariseringen. Socialdemokraterna krävde bland annat en socialiserad försäkringsbransch, centralstyrd utrikeshandel och statligt godkännande för investeringar.
1958: 46,2 procent
Extravalet 1958 när väljarna skulle ta ställning till ATP, den allmänna tilläggspensionen, blev grunden för att bygga ett parti som också skulle vara ett alternativ för tjänstemännen. Ingvar Carlsson menar att Tage Erlander bedömde de här åren som ”väldigt avgörande” för att fånga nya väljargrupper, löntagare – inte bara arbetare. Som statsvetaren Bengt Johansson har påpekat försvinner under 1950-talet helt ordet arbetareparti från de socialdemokratiska valaffischerna.
1960: 47,8 procent
Reformpartiet Socialdemokraterna. Partiet arbetade vidare med sin sociala ingenjörskonst. Bland annat infördes en allmän sjukförsäkring 1955. I partiprogrammet från 1960 slogs fast att välfärdssamhället ersatt ”massfattigdomen”. Målet var att ”forma en samhällsmiljö, som ger plats för varje individs egenart och uttrycksbehov och som är ägnad att dana fria, självständiga och skapande människor”. Socialiseringen av näringslivet tonades ned.
I partiprogrammet återfanns:
•40 timmars arbetsvecka.
•Semester med full lön för alla arbetstagare.
•Särskilda skyddsåtgärder för i farliga arbeten verksamma.
•”Socialförsäkring som bereder alla medborgare trygghet, då arbets- eller förvärvsförmågan nedsättes eller bortfaller samt vid försörjares frånfälle. Sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring, moderskapsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, ålders-, invalid- och familjepensionering.”
•Stöd åt barnfamiljerna.
•Familjerådgivning och sexuell upplysning.
•”Husmödrarnas arbetsbörda minskas genom rationalisering av hemarbetet.”
1964: 47,3 procent
Skördetid för Tage Erlander och hans ”det starka samhället”. Efter lång tid med regeringsinnehav började partiet identifiera sig lika mycket med ordet statsbärande som med ordet arbetare.
1970: 45,3 procent
Olof Palmes första val som partiledare. 1970-talet blev ett stökigt politiskt årtionde, med ett högt tonläge. S drev emellertid igen de så kallade Åmanlagarna, med lagar om anställningsskydd och medbestämmande.
1985: 44,7 procent
Socialdemokraterna gick till val med en yuppie på sina valaffischer. Enligt statsvetaren Bengt Johansson tolkades det som ett uttryck för att partiet inte längre bara riktade sig till arbetarväljare. 1980-talets individualism lämnade ingen opåverkad. Men det räcker med att säga löntagarfonder så inser man att konflikten mellan arbete och kapital inte var helt död.
Fortfarande var det 1975 års partiprogram som gällde. Programarbetet leddes av Olof Palme och knöt an till de reformistiskt marxistiska traditionerna. Arbetsplatsdemokratin lyftes fram som ett sätta att öka den ekonomiska demokratin. Socialdemokratin pekades ut som en tredje väg mellan kapitalism och kommunism. Skrivningarna om inkomstskillnader och ojämlik fördelning blev hårdare. Jämlikhet och solidaritet blev nyckelord och arbetet lyftes fram som en grundpelare: ”Socialdemokratin hävdar att arbetet är grunden för all välfärd och att folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång”.
2006: 35 procent
Alla ska med. Så enkelt är det. Men väljarna hakade inte på. I stället tog Alliansen – och det nya arbetarpartiet M – över makten och skakade Socialdemokratin i grunden.
2014: 31 procent
Jobbpartiet, Reformpartiet och Framtidspartiet var några av etiketterna som Socialdemokraterna 2012 testade på opinionen innan man landade på Framtidspartiet. I partiprogrammet lyder nu portalparagrafen: ”Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid”. Numera är det bara på valsedeln som det står Arbetarepartiet Socialdemokraterna.
Källor: Göteborgs universitet, professor Bengt Johansson, studiematerial för ABF – framtaget av Socialdemokraterna, Humlan som flyger – berättelsen om Stefan Löfven.
LÄS OCKSÅ
S-kris del 1: Finns det ett arbetarparti?
Lena Hennel: Hela det framgångsrika 1900-talet kan raderas ut
