”Hon har blivit som en syster”

Marwa Suliman från Syrien och Ingela Österlund från Gagnef har blivit goda vänner genom­ projektet flyktingguide/språkvän. – Om man skrapar lite på ytan så är de flesta människor väldigt lika varandra, säger Ingela.

LÄS OCKSÅ Ett sätt att hitta nya vänner

Det är en smällkall vinterkväll och snön ligger i drivor utanför hyreshuset i Djurås där Marwa Suliman och hennes 17-åriga son Nabil bor. Marwa håller på att pressa apelsiner tillsammans med Ingela Österlund, som kommit och hälsat på. Effektivt delar de frukterna med kniv och pressar ut juicen i en stor plastbunke.

– Det här har vi pressat, säger Ingela när Marwa bär ut juice-glasen till vardagsrummet på en rund bricka.
– Ja, säger Marwa. Fresh.

– Ja, det är fresh, men vi har pressat, vi pressar apelsiner, förtydligar Ingela.
– Fresh, press … pressat? Okej. Marwa smakar på ordet: Pressat.

Sedan brister de ut i skratt.

– Det är så många ord som låter lika på engelska och svenska, men det är inte samma betydelse, säger Marwa.

Det är lite över ett år sedan Marwa och sonen Nabil kom till Gagnef. De hade flytt från den syriska huvudstaden Damaskus, först till Egypten där de hade hoppats på att kunna starta ett nytt liv.

Men efter inbrott i lägenheten och efter att Marwa blev förföljd, för att hon vistades ute på gatorna som ensam kvinna, började det kännas allt mer hopplöst i det nya landet.

Marwa tog kontakt med FN, som tog ut henne och Nabil som kvotflyktingar till Sverige. Hösten 2014 landade de på Arlanda.

– Jag visste ingenting om Sverige, allt var väldigt nytt för mig. Men jag hade hört att européer var svåra att få kontakt med, att de inte tyckte om att prata med nya människor. Jag är glad över att jag hade fel, berättar Marwa.

Marwa och Nabil fick flytta in i en tillfällig lägenhet i mottagarkommunen Gagnef den första tiden.

– När vi kom till lägenheten kom grannen, Petra, ut direkt och hälsade oss välkomna och att vi kunde säga till om vi ville ha hjälp med någonting. Det kändes väldigt bra, säger Marwa.

Ungefär samtidigt anmälde sig religionsläraren Ingela Österlund till projektet flyktingguide/språkvän, som hon kom i kontakt med via Svenska kyrkan i Gagnef.

– Jag och min familj kände att vi ville göra någonting, men det kändes som ett lite för stort åtagande att bli familjehem eller gode man. Det här var på frivillig basis och innebar inga förpliktelser så vi tänkte att det kunde passa oss, säger Ingela.

Ingelas familj träffade Marwa och Nabil första gången på kyrkans julbord, dagen innan julafton.  Dagen efter bjöds Marwa och Nabil hem till familjen Österlund.

– Det var nervöst, att träffa hela släkten direkt. Jag visste inte vad de skulle tycka om oss, säger Marwa.

Men det visade sig att det fanns mycket att prata om. Inte minst de svenska jultraditionerna och om maten som stod på bordet.

– Kontakten med Marwa har gjort att jag fått lite nya ögon på oss svenskar och varför vi gör som vi gör. Det tror jag är nyttigt, säger Ingela.

Nu träffas de ungefär en gång i veckan, ibland båda familjerna tillsammans och ibland både Marwa och Ingela. De lagar mat ihop, går på promenader, lyssnar på musik och pratar.

– Vi har olika åsikter om vissa saker, men vi kan diskutera på ett bra sätt, menar Ingela, som tycker att Marwa och Nabil har blivit som en del av familjen.

– Hon är som en syster för mig och min femåriga son är väldigt förtjust i Nabil, han frågar alltid efter honom. Våra familjer trivs bra ihop, vi kan båda skämta och prata allvar. Om man skrapar lite på ytan så är de flesta människor väldigt lika varandra.

Kontakten med Ingela och mottagandet i Gagnef har gjort att Marwa och Nabil vill stanna i kommunen.

– Jag kan inte lämna Gagnef, jag har fått mina vänner här, säger Marwa, som tror att det är lättare att lära känna svenskar i en liten kommun.

– Här i Gagnef finns det ungefär fem familjer från Syrien totalt och de bor i lägenheter. Om vi hade bott på flyktingförläggning hade det nog inte varit lika enkelt.

Karin Janson