”Kommunal: Vi överväger högre lönekrav”
Lenita Granlund, Kommunal avtalssekreterare. Foto: Henrik Montgomery
ARBETET DEBATT. Genom att inte skilja på arbetares och tjänstemäns lönestatistik och kalla alla anställda för ”medarbetare” kan SKL utan insyn driva en lönedumpningsprocess riktad mot de arbetaryrken som utgör välfärdens fundament. Räknat på alla anställda överväger vi därför att i de pågående avtalsförhandlingarna lägga ytterligare cirka 150 kr till våra begärda lönehöjningar för 2016, skriver Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.
LÄS OCKSÅ: ”Arbetsgivaren håller nere löner för Kommunal”
Det finns goda skäl att hävda att lönebildningen i kommuner och landsting spårat ur de senaste åren. I den lönestatistik som SKL redovisar offentligt knökas alla fackförbunds medlemmar in i en enda ogenomskinlig medarbetarmassa, där tjänstemän och arbetare blandas. Det skapar förutsättningar för SKL att helt utan insyn från allmänheten, arbetsmarknadens parter eller Medlingsinstitutet (MI) driva en lönedumpningsprocess riktad mot de arbetaryrken som utgör fundamentet för allas vår välfärd.
De som drabbas är undersköterskor, barnskötare, vårdbiträden, skötare, vaktmästare och elevassistenter, när de konsekvent nedprioriteras när det gäller löneökningar. Vi talar om de viktiga kvinnodominerade professioner där man i sin yrkesutövning kommer allra närmast gamla, sjuka, barn och de mest sköra i samhället. Tjänstemännen inom samma sektor får, enligt Arbetet, ökningar som ligger en bra bit över märkets normerande nivå.
SKLs chefsförhandlare Maria Dahlberg går så långt i sin argumentation att hon hävdar att det inte finns några arbetaryrken i SKLs område. Detta är ju rent nonsens och en produkt av en skrivbordsteoretisk modellvärld som inte existerar i verkligheten. Kommunals medlemmar är inte blinda, de ser de avgrundsdjupa skillnaderna i både anställningsvillkor och löneläge jämfört med tjänstemännen i kommunerna.
SKL hävdar med emfas att alla anställda är så kallade medarbetare. Fackens position som kollektivavtalstecknande part är i deras ögon underordnad ett högre arbetsgivarsyfte att ostört urholka villkoren för dem som är längst bort från makten i kommunerna. Dahlberg borde veta att yrken som organiseras av förbund som är medlemmar i Landsorganisationen (LO) är arbetaryrken.
Ett problem för SKL är att dessa relativlöneförändringar, från arbetare till tjänstemän, har vare sig förankring, eller stöd, i det regelverk som Medlingsinstitutet (MI) tillämpar för att skydda den svenska lönebildningsmodellen. Den lönebildningsmodell som även SKL påstår sig stå upp för.
För Kommunals del innebär den här tolkningen av medarbetarebegreppet bland annat att våra lönekrav skulle bli avsevärt högre än de vi hittills krävt. Räknat på alla anställda överväger vi därför att i de pågående avtalsförhandlingarna lägga ytterligare cirka 150 kr till våra begärda lönehöjningar för 2016. Medellönen för medarbetare är ju betydligt högre än för kommunalarbetare.
Kommunalarbetarna vill självklart ha lika bra anställningsvillkor som övriga medarbetare. Andelen månadsavlönade i arbetaryrkena måste i så fall öka med 18 procentenheter, andelen heltidsanställda måste öka med 34 procentenheter och andelen tillsvidareanställda måste öka med 16 procentenheter. Kommunals medlemmar skulle välkomna en sådan utveckling.
SKL är en politiskt styrd organisation. Just nu består den styrande majoriteten av de rödgröna. Med facit för de senaste tre åren inser vi att det är just det som skett och att våra medlemmar förts bakom ljuset och berövats den löneökning som andra grupper har fått. Håller SKL fortsättningsvis fast vid linjen att alla är medarbetare och att fackligt medlemskap är ointressant behöver lönebildningen i kommunsektorn omprövas.
Det politikerstyrda SKL hotar i praktiken både stabiliteten på svensk arbetsmarknad och den svenska modellen. Är det så att våra folkvalda i kommuner och landsting har en uttalad politisk vilja att dra isär lönerna mellan arbetare och tjänstemän, så är det rimligt att ansvariga partier berättar om detta offentligt. Om det vi nu ser i stället är en av SKLs tjänstemän orkestrerad ”opolitisk” lönepolitik är det rimligt att kräva att politikerna tar ställning antingen för, eller mot, den valda linjen.
De är viktigt att de 500 000 väljare som jobbar i arbetaryrken i kommunsektorn, och allmänheten, ges en reell möjlighet att själva ta ställning till SKL-politikernas faktiska lönepolitik och vilken effekt den får för de som utför arbetet och de som brukar tjänsterna. Politisk ärlighet är en förutsättning för demokrati. Och transparens och grundläggande kunskap om arbetsmarknaden är en förutsättning för lönebildning enligt den svenska modellen.
Lenita Granlund, avtalssekreterare, Kommunal
LÄS OCKSÅ:
