Varken progressivt eller särskilt aktuellt

Efter valet 2014 presenterade Margot Wallström sin feministiska utrikespolitik. Kort därefter erkände Sverige Palestina och Saudiarabien kritiserades i hårda ordalag. Det skapade hopp inom vänstern. Nu började opinionsbildare jämföra med 60-talets aktiva utrikespolitik. Man frågade sig om Palmes anda var på väg tillbaka?

I antologin Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död undersöks detta i essäform. I 17 bidrag skriver skribenter och politiker om vad en aktiv utrikespolitik skulle kunna innebära idag. Det är ett lovvärt initiativ.

Här finns ett par fina bidrag. I en text om Syrien undrar Somar Al Naher varför den svenska vänstern inte knutit an till de progressiva krafterna i Syrien. Pierre Schori skriver (som vanligt) bra om hur svensk vapenindustri skulle kunna avvecklas.

Men här finns också rent undermåliga texter. Som Jytte Gutelands devota hyllning till EU. I hennes bidrag finns inte en rad om Sydeuropa, inte ett ord om åtstramningspolitik. Vad en sådan text har med progressiv utrikespolitik att göra har jag svårt att förstå.

Överlag saknar jag flera infallsvinklar i antologin. Jag tycker till exempel att det finns alldeles för lite om klimatförändringarna. Ordet ”klimatflykting” nämns inte. Inte heller finns det någon systemkritisk text i antologin.

Ett annat problem är att flera av texterna är ouppdaterade. Sara Karlssons klimattext, som kretsar kring internationella avtal, är skriven innan Parismötet. Monica Pourshahidis text om flyktingmottagande är visserligen varmhjärtad, men problemet är att den inte ens nämner flyktinguppgörelsen med Alliansen. Det gör att man undrar vad man ska ha antologin till. Som helhet är den varken särskilt progressiv eller särskilt aktuell.

Rasmus Landström