Nyligen avtäckte liberalerna ett förslag om att återinföra vårdbiträden i den svenska sjukvården. Vårdbiträden är en gammal yrkestitel på en vårdanställd som inte är akademiskt utbildad eller har gått omvårdnadslinjen, men som utför enklare arbetsuppgifter.
Och även om liberalernas förklaringsmodell är usel (man tramsar bland annat om 68-vänstern och jantelagen!), är förslaget inne på något viktigt.
Vi behöver mer personal i vården generellt, och mer personal som kan avlasta i synnerhet. Det viktiga här är att patientsäkerheten tryggas och att nya tjänster i vården inte leder till lönedumpning eller försämrade villkor.
Men sjukvårdens problem går djupare än bara yrkestitlar. Resursbristen och usla styrningssystem från 90-talet har skapat en ohållbar situation. Idag slocknar flera BB-avdelningar i Stockholm, och varje sommar står hela landets förlossningsvård inför en rungande kris.
På flera håll i landet tvingas man stänga vårdplatser när personalbristen blir för svår. Arbetsförmedlingen larmar om att bristen på sjuksköterskor, specialsjuksköterskor och barnmorskor eskalerar.
Så liberalernas förslag om vårdbiträden skulle lösa ett litet problem, men det stora problemet är den massiva bristen på utbildad personal. Och den kommer bara att bli värre. Enligt SCB:s prognoser kommer det att saknas över 160 000 utbildade inom vård och omsorg år 2035.
Det är inte acceptabelt att vårdpersonal ska arbeta under omänskliga förhållanden, och det är inte rimligt att patientsäkerheten utmanas. Klockan tickar. Ju mer tid som förflyter, desto mer kommer personalbristen att märkas.
Det här är ett politiskt problem och det finns ingen annan lösning än en politisk. Det här borde vara den viktigaste frågan på sjukvårdsminister Gabriel Wikströms agenda. Vi behöver en kriskommission för välfärdsbemanningen.
David Lindvall
