”Ett fängelse utan murar”

Ljuskäglorna sveper över de djupa groparna i vägen. Under skosulorna pressas mjuk finkornig ökensand. Noli går först. Han pekar varnande mot en stor ljus hund som lagt sig på vägen. Trots att bussar och bilar snuddar vid den rör den sig inte ur fläcken. Några sekunder senare hörs ett argt skrik bakom oss.

En ljuskägla fångar Nolis kompis Benji när han hivar en sten mot den flyende byrackan. Sen kommer han emot oss med ögon skummande av ilska.

– Den bet mig. Bara så där…

Benji drar upp vänstra byxbenet. Konturerna av ett hundbett. Vi betraktar såret innan Benji vecklar ned byxbenet igen, och vi fortsätter.

– Dra upp tröjhuvan över huvudet, säger Noli till mig hundra meter senare.

Jag gör som han säger. Vi passerar en hög mur. Jag fäster blicken i väggen längre bort, medan vi med bestämda steg går förbi en vakt som posterat sig på en stol vid ingången till arbetarbostäderna.

– Han trodde att du var asiat, skrattar Noli tyst precis efter att vi gått förbi.

Egentligen har Noli ett annat namn. Benji och Rasti likaså. De är från ett asiatiskt land, men vilket kan jag inte skriva. Alla här är rädda.

Rädda för att deras arbetsgivare ska få reda på att de pratat med en journalist, rädda för att bli av med sina jobb, rädda för att inte kunna försörja sig själva och sina familjer.

”And the winner is…  Qatar!” För drygt fem år sedan beslutade fotbollsförbundet Fifa att detta land, som är ungefär lika stort som Skåne, ska få arrangera fotbolls-VM 2022. Sepp Blatter var nöjd. Kungafamiljen likaså.

Sedan drog byggboomen igång. Arenor, hotell och affärsdistrikt behövde byggas. Och utländsk arbetskraft importerades i en aldrig tidigare skådad omfattning.  Omkring 1,5 miljoner gästarbetare finns i dag i landet. Men deras arbetsvillkor är ofta närmast slavliknande. Hittills har cirka 1 800 byggjobbare omkommit i jobbet.

Enligt världsfacket IFS prognos kommer 7 000 byggjobbare att dö innan avspark, om inte villkoren förbättras.

– De utländska arbetarna betraktas som bilar, eller maskiner, som inte har rättigheter eller behov. De kommer hit, gör jobbet och åker hem, och så är det inget mer med det, säger samhällsgeografen Fabiola Mieres på brittiska Durham university, som forskar om underleverantörskedjor i landet men tidigare skrivit om migrantarbetarnas situation.

Den är dock inte bara en del av ett regionalt antifackligt mönster, utan bygger också på ett system – som gynnar en nationalitet framför en annan.

– Rabies … jag undrar om hunden hade rabies, säger Benji.

Han har tagit av sig byxorna och sitter nu i sängen. Med tvål och vatten tvättar han försiktigt såret.

– Det var en konstig hund. Sjuk. Den låg ju bara där, säger han oroligt.

Tre våningssängar står längs väggarna. I tre år har Noli, Benji och Rasti bott tillsammans med tre andra i detta lilla rum.

– Och nu vet vi allt om varandra! Till och med om varandras kärleksliv, skrattar Noli, som om tanken på att en gästarbetare skulle kunna ha ett kärleksliv vore helt absurd.

Det dukas fram kyckling, ris, grönsaker och fisk. Vi äter under tystnad. Snart är det dags att lägga sig. I morgon ska de upp klockan tre. Arbetet på bygget pågår fram till fem på eftermiddagen, med avbrott för lunch.

Så rullar livet på. Sex dagar i veckan. Månad efter månad. År efter år.

– Det är som ett fängelse. Ett fängelse utan murar, säger Noli.

Kafala. Så kallas systemet.  I Qatar bor drygt två miljoner människor. Endast en tiondel av dem har medborgarskap i landet. De övriga, utlänningarna, är de som jobbar. Alla gästarbetare måste ha en ”sponsor” – ett företag eller privatperson som går i god för dem. Den qatarier som skriver på pappret kan se pengar rulla in utan någon ansträngning.

Och lönerna för arbetarna skiljer sig kraftigt åt. Afrikaner tjänar minst, omkring 1 000 svenska kronor i månaden. Nepaleser och bangladeshier ligger snäppet högre. Indier får något mer och filippinare kanske drygt 2 000 kronor.

Att lönen är kopplad till nationalitet beror på att arbetarna anställs av rekryteringsfirmor med kontor i hemländerna. Det är därför två personer som gör samma jobb kan tjäna olika mycket här.

Noli och Rasti följer med mig ut, och när vi ska gå förbi vakten drar jag upp huvan på nytt. Bussar och bilar står parkerade i långa rader på den mörka sandplanen. I en byggnad längre bort flämtar ljuset från en neonskylt. En liten affär.

En fisk som kostar fem qatariska rial (cirka 10 kronor) på fiskmarknaden kostar dubbelt så mycket i den här affären. Det bästa med den är att panka arbetare kan handla på krita.

– Men de tar givetvis ränta, säger Noli.

Någonstans där ute i mörkret finns vägen tillbaka mot centrala Doha. Dagen efter står jag vid havet och tittar mot stan. Jag slås av känslan av att befinna mig i en science fiction-film. Glaset, stålet och betongen har formgivits av några av världens främsta arkitekter.

Jag får ögonkontakt med en ung man. Han sitter bakom vindrutan i en mörkblå BMW. Tredagarsskägg. Självsäker blick. Han gasar förbi. Jag tänker att det är lätt att tro på systemet då man sitter i en splitterny stadsjeep.

I mars ska FN-organet ILO skicka ett team till Qatar för att utröna om villkoren är så slavlika som många gör gällande. Vissa smärre förändringar har gjorts för att gå kritikerna till mötes och det sker en långsam attitydförändring, men ingenting avgörande, enligt Fabiola Mieres från Durham university.

I stället har konflikterna hårdnat inför VM. De senaste månaderna har okända gärningsmän hackat sig in i världsfacket IFS datasystem. Mejlservarna ska ha sänt ut falska e-postmeddelanden, där en hemlig smutskastningskampanj mot Qatar ”avslöjas”.

Böneutroparen har precis satt igång när jag möter Noli, Benji och Rasti. Vi tränger oss in på en restaurang där metallborden dras av med en fönsterskrapa innan maten ställs fram. 54-årige Noli tar en tugga av brödet.

– Jag har varit borta från familjen i 20 år, säger han.

Hans första resa gick till Saudiarabien. Det var tryckande hett. Hemlängtan nästan outhärdlig. Då hade Noli bara ett barn, den nyfödda dottern.  Hon skulle få en ”Stairway to heaven”, tänkte han. Alltså utbilda sig – något han själv aldrig fått göra.

– Nu har jag fyra barn, och alla är färdiga med sina utbildningar, säger Noli stolt.

Sedan tre år tillbaka jobbar han i Qatar. I år funderar han på att strunta i att åka hem och spara respengarna.

– Ibland önskar jag att någon kunde säga: Pappa, du kan väl komma hem nu? Men det är det aldrig någon som säger längre.