Staden som vill byta klass
Vad händer med en människa när man river hennes vardag? Vad sker med platsen? Staden? Catharina Thörn och Katarina Despotovic har följt hur Kvillebäcken på Hisingen omvandlades. Resultatet blev en ”klassbaserad urholkning av staden, enligt de båda.
Forskaren Catharina Thörn och fotografen Katarina Despotovic har dokumenterat omvandlingen av Göteborgsstadsdelen Kvillebäcken.
Det blåser Göteborgssnålt och är knappt sju grader i luften i Kvillebäcken på södra Hisingen, den här majdagen för snart sex år sedan. En provisorisk scen har byggts upp på en asfaltsplätt.
Trubaduren och Göteborgssonen Stefan Andersson står för underhållningen. Det är glest bland besökarna, applåderna hörs knappt när de sju byggherrarna presenteras.
Stefan Andersson försöker skämta. Det går sådär. Älvstrandsbolagets dåvarande vd, Mats Andersson, låter publiken veta att resan mot att börja bygga gått trögt på grund av ”motsträviga fastighetsägare”.
– Så ni fick liksom köra lite utpressning och sånt här, frågar Stefan Andersson.
– Ja du, om det räckt med det, får han till svar.
Ansträngda skratt. Stefan Andersson går vidare, berättar att Hisingen en gång tillhört Danmark och drar en låt om hur den danska hären körs härifrån med våld. Sedan är det dags för kommunstyrelsens ordförande, Anneli Hulthén (S), att ta första spadtaget.
– Jag tyckte att jag skymtade Owe här någonstans. Var är du? Där står du! Ta din här och försvinn härifrån, jag menar inte dig Owe, utan jag tänker på den dagen vi körde runt här med bil.
Owe heter Nilsson i efternamn och var då ordförande i fastighetsnämnden. Bilturen Anneli Hulthén syftar på skedde några år tidigare, och utgör ett slags startskott för det framtida Kvillebäcken. Hon berättar hur Owe Nilsson låste bildörrarna och sa ”nej, nu åker vi härifrån”. De körde till polishuset där de satte sig ner med NCC och Wallenstam, och började ”diskutera”.
– För vi kan inte ha det på det här sättet. Det går inte att ha en sådan central del av Göteborg, som ser ut precis som det folk kallar det för, Gazaremsan, fortsätter hon i inledningstalet.
Att det fanns flera bilverkstäder, resebyråer, bygg- och plåtfirmor, loppisar, sex olika föreningar, kläd- och mataffärer, fem moskéer med mera i det gamla industriområdet nämns inte. Kvillebäcken ska bli Göteborgs skyltfönster för hållbar stadsutveckling. Välkommen ekobutiker, en arkitektprisvinnande saluhall, cykelkafé och människor som kan betala sju–åtta-tusen i månaden för en etta.
Det enda som anses värt att bevara är knölnaten, en unik vattenväxt som trivs i vattendraget Kvillebäcken.
Under fem år har forskaren Catharina Thörn och fotografen Katarina Despotovic dokumenterat omvandlingen, som gestaltas i boken Den urbana fronten.
– Området har spelat en väldigt viktig roll i stadens offentlighet. Det har funnits så många mötesplatser för så många människor här. Den offentligheten är borta, säger Catharina Thörn.
Reza Forotan, som driver en thaiboxningsklubb i området, sa med anledning av Anneli Hulthéns tal om Gazaremsan till de båda författarna, att ”ja det är ju så det ser ut i arbetarklassområden, det är ju tråkigt att hon inte känner sig hemma.”
– Politiker pratar gärna om utanförskap, invandrare, segregerade områden. Men det som förenat alla här är att de har ungefär samma ekonomiska förutsättningar. Och de har haft gemensamma arbetsplatser, mötesplatser här som man nu slagit sönder, säger Katarina Despotovic.
Hennes egen hyra, hon har själv har haft sin ateljé här i tolv år, har nyligen höjts. Lokalen ligger nära det rivna området. Värdens argument för höjningen är att hyran inte längre hänger med, eftersom de tar ut högre hyror av de företag som flyttat in efter omvandlingen.
– Inget har gjorts i lokalen, jag har renoverat allt själv. Det är enbart förankrat i att Kvillebäcken blivit en annan typ av område.
Är det då inte bra att bygga bostäder i bostadsbristens Sverige?
– Det vi säger är ingen kritik mot att man bygger, utan för vem man bygger. Det är tusentals människor som har fått flytta här. Ingen vet vad det gör med människor. På sikt är det här en väldigt farlig utveckling och det är märkligt att våra politiker inte är oroliga över det.
– Oron för att göra sig ovän med medelklassen är så stark att man gör nästan vad som helst. Göteborg gör en klassbaserad urholkning av staden. Det gynnar vissa men är extremt brutalt för andra, fyller Catharina Thörn i.
Att en ny grupp människor än dem som verkade här innan ska lockas hit vittnar SJ:s senaste nummer av tidningen Kupé om. I en guide till ”heta Hisingen” får tågresenären tips om vilken kaffebar som gäller, var man hittar den godaste phon (vietnamesisk soppa) med ”genuina smaker och råvaror” på ”andra sidan” älven där ”nybyggarandan” råder.
– Det finns en kolonial retorik om Hisingen och Kvillebäcken. Det är en plats som ska fostras, civiliseras och uppgraderas, säger Katarina Despotovic.
Kvillebäcken ligger inte långt från Göta älv, och hela gamla varvsområdet på Hisingen är under omgörning under samlingsnamnet Norra Älvstranden.
– Från början var det här Hisingens södra strand. Men det blev oerhört viktigt för kommunen att associera det med City. Så då blev det norra stranden. Det är en väldigt viktig omritning av kartan, säger Catharina Thörn.
Tiden i sig är en aktör i omgörningen av Kvillebäcken. Redan på 1980-talet köper NCC och Wallenstam fastigheter i området. Omgörning planeras, men byggarna vill se mer exploatering.
Under åren som går hamnar människorna som verkar i fastigheterna i ett vad forskarna kallar ”permanent provisorium”. Hyresgäster får korttidskontrakt eller tillfälliga bygglov. Människor tar banklån för att hålla liv i väl fungerande verksamheter. Mer eller mindre medvetna om kommunens och fastighetsägarnas planer.
Ett 50-tal verksamheter fanns här enligt stadsbyggnadskontoret som inventerade området runt millennieskiftet. Från kontorets håll konstateras att de drivs av människor som ”kan ha svårt att slå sig in på den konventionella arbetsmarknaden”. Och att området har ”stor betydelse för samhället”.
Något år senare sätter sig politikerna Anneli Hulthén och Owe Nilsson i den där radiobilen. I boken vittnar dåvarande närpolischef Marc Blegel om hur Owe Nilsson ringer fastighetskontoret från polisstationen och frågar om kommunen verkligen äger de här tomterna. När svaret är ja utbrister han ”se till att få bort skiten”.
Att NCC och Wallenstam kommer till stationen kommenterar Marc Blegel på följande sätt:
”Varför de hade valt att ta med just de där byggarna vet inte jag. Det finns ju i och för sig upphandlingsprocedurer och sånt, men vad vet jag? Med tanke på hur det går till i Göteborg…”
Den fortsatta utvecklingen av området tas här över från stadsbyggnadskontoret till det kommunala bolaget Älvstrandsbolaget. Ett bolag har till exempel möjlighet att bilda konsortium med olika byggherrar, till skillnad från stadsbyggnadskontoret.
– Här blir det en uttalad strategi. Allt i området ska rivas. Man pratar om att rensa i dubbel bemärkelse, både människor och fastigheter ska bort. Här finns inget av värde förutom knölnaten, säger Catharina Thörn.
Det fanns problem i området. Polisen besöker ofta en svartklubb, och på en Ångpannegatan sker tre brutala mord under ett år i en lokal med kopplingar till mc-gäng.
Men den ligger inte i det område som rivs. Trots det kommer retoriken, från kommun, byggherrar, i medier: Gazaremsan, ökända kvarter, slum, laglöst land där det sker ett mord i veckan och krypskyttar ligger på taken.
Catharina Thörn och Katarina Despotovic har gått igenom all brottsstatistik från polisen. Och varken ett mord i veckan eller krypskyttar på taken är förankrat i verkligheten.
– När vi har frågat poliserna om påståendena tittar på de på oss som vi är stolliga. Men det här blev en självgenererande sanning.
Paradoxalt, med tanke på allt drama som sker i området, beskrivs det samtidigt som öde. Det finns ingenting här. Att man inte anses finnas sätter djupa spår, menar Catharina Thörn.
– Man får ett meddelande från kommunen att nu ska det bli fint, då kan inte ni vara här. Den som blir utskriven fattar ju det direkt, jag får inte vara med. Klart att det gör någonting med förtroendet för politiken, är jag ens delaktig, är jag en göteborgare?
30 år hinner passera sedan NCC och Wallenstam köpte de första fastigheterna innan kommunstyrelsens ordförande kunde inviga området och välkomna det nya, med Stefan Anderssons hjälp.
Försäljningen och uthyrningen gick till en början trögt. Få hade råd. Catharina Thörn, som länge forskat om det offentliga rummet och stadsutveckling, säger att på 80-talet resonerade kommuner utifrån att det är viktigt att olika intressen möts i våra offentliga rum.
Att starka intressen som fastighetsspekulation inte tar över. När hon intervjuar kommunala tjänstemän i dag säger de sig snarare ha ett gemensamt intresse med fastig-hetsägarna, att göra staden attraktiv.
– Men ur ett medborgarperspektiv kanske inte höga hyror är jätteintressant. Den stadsutveckling vi har i dag är en omvänd Robin Hood-politik. Man tar från fattigas platser och ger till dem som har det bättre ställt.
2012 antog kommunen en handlingsplan med ett åtgärdsprogram för att bevara knölnaten i Kvillebäcken.
LÄS OCKSÅ:
