Finland förbereder försök med medborgarlön, alltså en sorts basinkomst som alla har rätt till och som ska ersätta delar av socialförsäkringarna och a-kassan.
Mycket är ännu oklart, bland annat vilka trygghetssystem som ska omfattas och hur stort försöket ska bli. Det ska nu utredas av finska Folkpensionsanstalten, FPA.
Men frågan är om Finland hinner först. I Nederländska Utrecht, och även i andra nederländska kommuner, planeras lokala försök med medborgarlön.
Till stor del är syftet att minska byråkratin. Men några andra vinster med medborgarlön är faktiskt svåra att se.
Både Utrechts gröna parti, det drivande partiet bakom projektet, och finska FPA nämner 800 euro, alltså knappt 8 000 kronor i månaden, som en lämplig nivå för full medborgarlön. Blir summan högre antas människor inte vilja jobba.
Men med 8 000 kronor i månaden är risken i stället att detta blir en ny nivå för det som brukar kallas reservationslön, alltså den nivå som anställda har att tampas med vid löneförhandlingar, främst till okvalificerade och redan lågavlönade yrken.
Medborgarlön fungerar då som ett sätt att pressa ned ingångslönerna och därmed så småningom även övriga löner främst i arbetaryrken, på samma sätt som den usla a-kassan fungerade under allianstiden i Sverige.
Det är därför inte underligt att Nordeas styrelseordförande, finansmannen Björn Wahlroos, redan 2013 förespråkade att de finska minimilönerna skulle skrotas och att i stället medborgarlön borde införas i Finland.
Det är ett utmärkt förslag för dem som vill se sänkta lägstalöner.
Vi riskerar därmed att få det sämsta av två världar. Vi får en marginaliserad grupp dömd till låg inkomst genom sin medborgarlön, och dessutom fler arbetande fattiga.
Att skapa jobb till alla och samtidigt försvara rimliga löner torde även i framtiden vara ett bättre alternativ.
Inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv mellan män och kvinnor är individualiserade socialförsäkringssystem och en tydlig inkomstbortfallsprincip tillsammans med omfördelande skatteuttag garanter för en godtagbar ekonomi för hela befolkningen.
Men om nu jobben försvinner? Ett argument för medborgarlön har ju varit att jobben försvinner och att det inte skapas några nya jobb.
Och om jobb försvinner utan att det kommer några nya jobb skulle naturligtvis en medborgarlön vara ett sätt för det stora kollektivet i befolkningen att få ut sin rättvisa del av den produktivitetsvinst det innebär att rationalisera bort jobb och anställda.
I ett par århundraden har arbetskritiker förfäktat att det är just detta jobblösa samhälle som inom kort står för dörren.
Redan på 1790-talet förespråkade den engelska liberalen Thomas Paine en form av basinkomst för alla. Det var ett par årtionden efter att den mekaniska spinnmaskinen ”Spinning Jenny” hade gjort spinnerskor och spinnare arbetslösa och ett helt automatiserat samhälle målades upp.
Som vi alla vet kom nya jobb i stället, liksom det gjort varje gång effektiviseringar och datoriseringar lett till att arbetstillfällen försvunnit. Varför detta inte skulle gälla också i dag har arbetskritiken trots 200 års historia inte kunnat ge svar på.
Huvudkonflikten är därför inte heller i dag att antalet människor genom produktivitetshöjningar plötsligt blir fler än antalet jobb. Huvudfokus är hur jobben och vinsterna av produktivitetsökningen ska organiseras och fördelas.
Att förespråka medborgarlön i stället för arbete åt alla är ett sätt att i likhet med Björn Wahlroos kratta manegen för lägre ingångslöner och högre vinster för företagsägarna.
Det gör det ännu svårare främst för människor i arbetaryrken att få ut ett rättvist värde av den ständigt pågående produktivitetshöjningen.
LÄS OCKSÅ:
