Nu när snön har lagt sig en smula och det har sjunkit in att, nej, David Bowie kommer inte att återuppstå ännu en gång, inte anta en ny överraskande skepnad, går det möjligen att se aningen nyktrare på hans livsgärning.

Och jag funderar mycket på vilka som verkligen förstod David Bowie och har varit förmögna att influeras av honom som den blanka duk han gång på gång målade sin nästa persona på.

Mängder av män i orkestrar stal någon av hans frisyrer, en specifik ljudbild eller försökte imitera hans makalösa sångröst. Lika många lekte Ziggy Stardust och ville uppdatera glamrocken.

Men när David Bowie hade annekterat och förädlat klart något så gick det inte att förbättra. Det gick inte att imitera David Bowie: att inspireras av Bowie krävde – och kräver – så mycket mer.

Frågan hur han lät är ointressant, hur han resonerade sig dit är det inte. I en intervju för inte så länge sedan gjorde sig Neil Young villigt till Bowies antites: ”Brittisk musik – handlar inte den bara om skjortkragar?”, sade han sarkastiskt, mellan raderna syftandes på David Bowie.

Och det slår mig – när jag har vänt och vridit på Bowies ivrigaste fanskara – hur de flesta, kanske med undantag för Boy George, John Lydon, en mycket ung Morrissey och Damon Albarn (på sinsemellan radikalt olika vis), saknade kapaciteten att ta sig in i Bowies så smarta huvud.

Den röda tråd som går genom artisterna som i modern tid har betett sig som Bowie, snarare än att bara låta en smula som någon av hans faser, är att de nästan uteslutande är kvinnor. Samt möjligen Prince.

Kate Bush, Madonna och Björk. Mer än någon annan: Björk. Men också ständigt samtidskommenterande M.I.A, som den levande sampler och inflytelserika påfågel hon är.   Och svenska artister som The Knife, Jenny Wilson och El Perro Del Mar.

Ingen av dem låter det minsta som David Bowie. Det är också det som är grejen. De har tagit med sig något viktigare: hans mod och framåtrörelse.

Och Bowies kärlek till konst och den kunskap om den som krävs för att förvandla sig själv till en av Andy Warhols soppburkar, där ens lekfulla garderob och bokhylla utgör ett lika väsentligt och föränderligt uttryck, en del av ett allkonstverk, som någonsin musiken i sig.