Margaret Drabble är fortfarande en kämpe

För 50 år skrev hon den feministiska milstolpen Kvarnstenen, som nu ges ut i nytryck. För Arbetet berättar Margaret Drabble om hur den förändrade samhället en smula. I vår kommer The Dark Flood Rises, som länkar samman åldrande och global orättvisa. 

I mitten av 1990-talet fick jag uppgiften att analysera en bok av den för mig då okända författaren Margaret Drabble. Tidschemat under den engelska litteraturkursen var späckat och jag valde Kvarnstenen för att den verkade tunn och lättläst.

Huvudpersonen, unga medelklasskvinnan Rosamund, skriver på sin doktorsavhandling. Föräldrarna, som skiljer ut sig i bekantskapskretsen genom att rösta på Labour, lämnar sin lägenhet i centrala London åt henne, för att bo ett år i Afrika. Under tiden blir Rosamund gravid, och föder, efter ett halvhjärtat abortförsök, sitt barn i ensamhet.

Romanen är verkligen lättläst; Drabble skriver med lätt hand om den stela och undflyende Rosamund, som samtidigt är beskäftigt analyserande på ett komiskt sätt. Men jag blev arg på denna underliga kvinna.

Jag hade en naiv inställning då, inser jag vid omläsningen 20 år senare: Varför undanhöll hon sanningen? Varför fick fadern inget veta? Jag tragglade med analysen.

I december besökte Margaret Drabble Sverige för att prata om just Kvarnstenen som under hösten kommer på svenska i nytryck, liksom de senare Riken av guld (1975) och Elfenbensporten (1991).

– Att Rosamunds barn får ett hjärtproblem är taget från mitt äldsta barn, säger Margaret Drabble, som skrev Kvarnstenen när hon var gravid med sitt tredje barn.

Rosamund förvånar läsaren genom att gå från sval till känslosam när barnet kommer?
– Ja, hon ser sig som väldigt självständig, men när man får barn blir man mer involverad i andra människors liv, och mer beroende. Jag ville visa hela det skiftet i personlighet.

I en central scen, när barnet opererats, börjar Rosamund skrika eftersom hon inte ska få träffa sin dotter på två veckor.

– England på 1960-talet var väldigt gammalmodigt, med restriktioner för sjukhusbesök. Trots att välfärdsstaten var generös på flera sätt var den också kontrollerande och normativ och du behövde uppföra dig ordentligt för att behandlas ordentligt. Det oroade mig. Scenen där Rosamund skriker på sjukhuset, är förmodligen den mest effektiva som jag skrivit. Den används i kurser för doktorer och sköterskor, där de läser passagen och diskuterar hur de skulle hanterat situationen. Nu har attityden ändrats totalt, du får bo med ditt barn. Jag gillar att tro att jag har en liten del i det.

Boken handlar också om klass. Rosamund bekymrar sig över att hon blir bättre behandlad för att hon är medelklass och för att läkaren känner hennes föräldrar.

– Hon hade självförtroendet att protestera, hon hade inflytelserika släktingar. Du har lättare att klara dig om du har ett nätverk. Så är det fortfarande skulle jag tro, i varje land.

Trots att romanen kom ut 1965 får Margaret Drabble reaktioner från unga som säger att så värst mycket inte har förändrats.

– Att få barn som ensamstående kan fortfarande vara väldigt svårt, och moderskapet är svårt oavsett. Du behöver jobb och barnomsorg och den frågan har inte Storbritannien löst ännu.

Drabbles första romaner handlar ofta om känslan av att vara fångad i hemmet. Sedan dess har hon själv rest mycket och författarskapet har förändrats därefter.

Vilken fråga engagerar dig mest nu?
– Den omöjliga frågan om orättvisan. Globaliseringen av rikedomar är en så stor fråga att en romanförfattare omöjligt kan hantera den. Det finns dock en väldigt bra roman av John Lanchester, Capital, som handlar om en gata i London och hur vi alla påverkas av fastighetspriserna. Utländska investerare parkerar pengar i fastigheter och vanliga britter har inte längre råd att köpa. Det är den stora frågan; rika blir rikare och fattiga blir fattigare. Vi har potential för att alla ska kunna äta bra, men på grund av den ojämlika fördelningen så svälter folk. Även i England behöver folk få [donerad] mat från ”food banks”, vilket är galet.

– Den andra väldigt intressanta frågan, som hänger ihop, är den om global uppvärmning. Stormarna tilltar, översvämningarna ökar, klimatförändringarna eskalerar. Du kan ordna konferenser om det, men att förändra människors inställning är svårt.

– Jag har just avslutat en roman som rör vid temat, The Dark Flood Rises. Den handlar om en grupp vänner och bekanta, främst i 70-årsåldern, och hur de och deras barn ser på åldrandet. Några flyr regnet i England och bosätter sig på Kanarieöarna, dit flyktingar från norra Afrika anländer.

– Både bildligt talat och i verkligheten stiger den mörka floden. Och en romanförfattare kan inte göra mycket åt det.

Var 1960-talets teman lättare?
– Tja, då var jag ung och hade en liten värld att skriva om, och begränsat perspektiv.

Men handlar det inte också om en förändring i samhället?
– Jo, världen fanns där på 1960-talet också, men informationskulturen är totalt annorlunda. På 1960-talet var vi intresserade av vad som hände i Europa. Nu rullar nyheterna från hela världen, och det är inte bara av godo, säger Margaret Drabble som på 1960-talet hade känslan av att samhället var på väg mot ett klasslöst tillstånd, till dess att Thatcher kom till makten.

– I Storbritannien är vi väldigt besatta av klass, fastän vi säger att vi inte är det.

Tillbaka till Kvarnstenen, jag måste bara fråga: Varför talar Rosamund inte om att George är fadern?
– Hon vill inte oroa honom och det är en väldigt engelsk sak. Hon vill inte vara en plågoande.

Som att hon inte vill störa genom att åka in till BB mitt i natten?
– Precis. Alla beslut som kvinnor ofta tar, för att inte vara till besvär. Men eftersom hon själv berättar historien så vet vi inte om vi kan lita på henne: Kanske vill hon bara behålla barnet för sig själv. Folk har de mest häpnadsväckande hemligheter.

LÄS OCKSÅ:

”I am very preoccupied with the fact that life is very unfair” – läs en längre intervju med Margaret Drabble på engelska.