De jazzar upp Joe Hill

Lucas Stark och hans femmannaband från Göteborg tolkar Joe Hills egna låtar –och det svänger. Sven Cahling såg dem i Ljusdal.

Då och då dyker raderna plötsligt upp i mitt huvud. Jag vet inte varför, men jag vet varifrån. När jag var femton, 1979, besöktes Ljusdal av Riksteatern med Joe Hill lever! Jag gick med mina föräldrar och senare köpte vi skivan, där Rebellflickan sjöngs av Anders Granell.

Jag sitter med Lucas Stark, som 2011 gav ut albumet Strejk i paradiset med egna tolkningar av Joe Hills låtar. Om en stund ska han och hans orkester framträda på Solhuset i Ljusdal (sol som i solidaritet).  Också han har fått med sig Joe Hill från sina föräldrar, men där var skivorna Finn Zetterholms och Fred Åkerströms. Joe Hills sånger spelas inte sällan av ensamma trubadurer, med texten i centrum.

Stark kände att de ofta lånade melodierna – schlagers, psalmer och tidiga jazzlåtar – var bra musik i sig. Den lockade honom att jobba med arrangemangen. Han berättar stolt om sin orkester.
– Jag är ju vissångare, tjôtgubbe och berättare, men dom är supermusiker.

Bernt Andersson på dragspel, munspel och piano: ”åldermannen, spelat med både Wiehe och Nationalteatern”. Marcus Svensson på slidegitarr, dobro och elgitarr: ”rootsgubbe, träskblues”. Peter Grahn, elgitarr och banjo: ”countrygubbe”. Daniel Wejdin, kontrabas: ”klezmer, romsk musik, reggae”. Mårten Magnefors, trummor: ”från jazzhåll”.

– Vi kittar ihop oss rätt bra”, säger han, och jag undrar hur han fick ihop dem.
– Ja, det är Göteborg. Göteborg är en jävligt bra musikstad. Man samarbetar och jobbar över genregränser.

När de kliver upp på scenen säger Stark: “Jag har förstått att det här är en gammal frälsningslokal. Det skulle Joe Hill ha gillat.” Och så drar de igång Det är lång väg ner till soppkön, (melodin från It’s a long way to Tipperary) så det svänger till ordentligt. Jazziga solon staplas på varandra och i publiken stampas mer än en fot på det vackra trägolvet. Därefter följer ett tiotal av Joe Hills sånger i mycket vackra arran-gemang.

Den allra varmaste applåden får Den gamle knegarns sista sång. Här har Lucas Stark själv översatt Joe Hills The Old Toiler’s Message.

Marcus Svensson inleder långsamt och fint på sin slide, ackompanjerad av Wejdins bas, innan Stark med sin klara och tydliga stämma sjunger ”Älskling, jag är trött och långsam, viska knegarn till sin fru. Tiden har med mig gått hårt fram. Jag tror jag är färdig nu.” Bernt Andersson lägger till ett munspel och när sista versen har sjungits – ”På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut” – spelar Marcus Svensson i några strofer så intensivt att orättvisan i texten känns i hela kroppen.

Sven Cahling

LÄS OCKSÅ:

Joe Hill – mannen som aldrig dör