Hopp och oro inför de första fria valen

Valfebern stiger. På onsdagen åkte anhängare till NLD och kampanjade i huvudstaden Naypyitaw. Foto: Aung Shine Oo

I de fria valen som hålls på söndag har Aung San Suu Kyis parti NLD brett stöd. Men även om oppositionen vinner återstår det att se hur generalerna reagerar. Militärens makt är grundlagsfäst.

När Burma går till val på söndag är regeringens berättelse att landet går i demokratisk riktning. Men militärens grundlagsfästa makt, en växande radikal nationalism och förföljelser av minoriteter gör att människorättsaktivister och oppositionella oroas av vad väntar efter det historiska valet.
– Det här är det bästa alternativet vi har. Men det är också vårt enda alternativ.

Thaung Htun ser mig stint i ögonen när han uttalar orden. Han är veteran inom demokratirörelsen i Burma, tvingades fly för sitt liv efter det av militären underkända valet 1990 och har i många år representerat exilregeringen i FN. Sedan 2013 är han tillbaka i Burma, där han nu driver en människorättsorganisation som ger utbildning till partier och civilsamhället.

Arbetet Global får en intervju med Thaung Htun när han besöker Stockholm inför det historiskt fria valet på söndag. Av regeringen framställs detta val som det slutgiltiga beviset för demokratiseringen av landet. Men inom demokratirörelsen växer en oro, och anledningen är enkel: militärens fortsatt stora makt.
– Vi vet inte vad som händer efter valdagen – det finns ingen tydlig överenskommelse med militären om vad som egentligen gäller. Men så här ser spelplanen ut, och då måste vi åtminstone försöka, säger Thaung Htun.

Demokratiseringsprocessen i Burma inleddes 2011, då president Thein Sein kom till makten. Generalerna, som under ett halvsekel styrt landet med järnhand, valde då att ta ett steg tillbaka och låta oppositionen – ledd av fredspristagaren Aung San Suu Kyi – verka friare. Fyra år senare är det enklare att öppet kritisera regeringen, censuren har hävts och politiska fångar släppts. EU och USA har lyft sanktioner, utvecklingen hyllats av omvärlden och utländska företag – som svenska H&M – börjat investera.

Men generalernas parti USDP sitter kvar vid makten och i parlamentet har militären enligt grundlagen rätt att på egen hand tillsätta 25 procent av mandaten – något som i praktiken ger dem vetorätt vid ändringar av samma grundlag.
– Det är ett problem. Grundlagen infördes på ett odemokratiskt vis och vi har hittills inte kunnat få dem att gå med på att ändra den, säger Thaung Htun.

Att militären biter sig fast i grundlagen beror framförallt på att den hindrar landets populäraste politiker, fredspristagaren Aung San Suu Kyi, från att bli president. Ledaren för National League for Democracy (NLD) har barn som är utländska medborgare, vilket inte är tillåtet för en president, enligt den nuvarande konstitutionen.

Även fackföreningsrörelsen har drabbats av legala snubbeltrådar av samma slag. Efter några år då den först fick frihet att verka på arbetsplatserna, har det visat sig att lagar kraftigt inskränker möjligheten att påverka.
– Arbetsgivarna respekterar inte facken, och det trepartsråd som ska avgöra tvister fungerar dåligt. Många unga fackföreningsledare har blivit av med jobbet, eftersom det är så ”billigt” att sparka dem. Högsta bötesbeloppet ligger runt 100 dollar – och regeringen blockerar hårdare straff, säger Thaung Htun.

Trots det har facket lyckats driva fram en höjning av minimilönen till knappt 3 dollar per dag.
– Men inflationen har urholkat lönerna. Det är nästan omöjligt att klara sig på 3 dollar per dag i Burma, säger Thaung Htun.

Efter 50 år av brutalt militärstyre finns ett uppdämt missnöje och vrede hos befolkningen – och inte enbart på grund av de låga lönerna. Människorättsbrott är vanliga och många bönder har vräkts från sin jord de senaste åren när regeringen försökt göra Burma attraktivt för utländska investerare.

Frivilliga lokala valobservatörer utbildas för att kontrollera röstningsförfarandet. Foto: Anna Karolina Eriksson

För att undvika att detta missnöje riktas uppåt använder sig militäretablissemanget av två strategier, förklarar Debbie Stothard, chef på människorättsorganisationen Altsean-Burma. Å ena sidan de legala förbehåll som byggts in i grundlagen. Å andra sidan en nygammal politisk strategi: radikal nationalism.
– De framställer sig som de enda beskyddarna av buddismen i landet, säger Debbie Stothard till Arbetet.

De radikalt nationalistiska buddistmunkarna i organisationen Ma Ba Tha (”Rörelsen till försvar för rasen och religionen”) som hetsar mot muslimer har funnit en nära bundsförvant i den sittande regeringen. En rad diskriminerande lagar har antagits som riktas mot etniska minoriteter och muslimer.
– Vi uppskattar att omkring tre miljoner vuxna inte kommer att kunna delta i valen, på grund av dessa lagar. Det är gästarbetare, tidigare fångar, och många inhemska muslimer, säger Debbie Stothard.

Det som oroar henne mest är att hundratusentals medlemmar av rohingyafolket är på väg att förlora sin rätt att uppehålla sig i landet. De berövades medborgarskapet 1962 – och i år har deras uppehållstillstånd (”white cards”) dragits in.
– De tvingas samman i läger. Förhållandena är oerhört svåra, många barn dör av sjukdomar som egentligen är enkla att bota, allt medan mycket få ges möjlighet att stanna legalt. Den som undrar varför medlemmar av rohingyafolket sedan flyr i skrangliga båtar från Burma, måste förstå den situation som de tvingas utstå här, säger Debbie Stothard.