Flyktingkrisen förde dem samman
Najib Hamid från snabbmatsrestaurangen och Karin Trulsson från äldreomsorgen har otippat blivit kollegor på grund av flyktingströmmen: Sedan ett par månader jobbar de på ett transitboende där de tar hand om afghanska pojkar som ensamma tagit sig till Sverige.
Det finns en liten fotbollsplan i badorten på den skånska sydkusten. Dit brukar Najib Hamid ta de unga afghanska pojkar som sedan några veckor bor på ortens gamla pensionat, som byggdes för sommargäster 1929.
– Nästan alla älskar fotboll. En av dem berättade att han alltid hade drömt om att någon gång i sitt liv få spela på riktigt gräs. Han hade sparkat mycket boll hemma i Afghanistan, men gräsplaner hade han bara sett på bild, berättar Najib Hamid.
Tillsammans med kollegan, boendets samordnare Karin Trulsson, visar han oss runt på pensionatet, en av många lokaler i kommunen som hastigt bytt skepnad och nu tjänar som boende för ensamma flyktingbarn.
Det märks att de trivs ihop på den hastigt öppnade arbetsplatsen. Men för ett år sedan var det ganska otippat att de alls skulle bli kolleger.
– Jag har jobbat inom äldrevården i många år, berättar Karin Trulsson. När det här dök upp var det min son som övertalade mig att hoppa på det. Och det här är också ett oerhört givande arbete, det handlar ju i båda fallen om det jag tycker om, att arbeta med människor.
Hon är sedan många år medlem i Kommunal. Facket ska komma på besök till boendet inom en snar framtid. Flera av de hastigt nyrekryterade i personalen har visat intresse för att gå med.
Najib Hamid hade precis slutat sitt arbete som restaurangchef på en snabbmatskedja i Köpenhamn när han nåddes av nödropen från dem som ansvarade för snabbrekryteringen i Trelleborgs kommun. För honom blev det premiär i ett människovårdande yrke.
– Egentligen är det samma sak, säger han. Att ta hand om ungdomar. På restaurangen där jag var chef var det bara ungdomar som arbetade.
Han kom med sina föräldrar, som är politiska flyktingar, till Sverige som 15-åring. Idag är han 29. Karin Trulsson understryker hans betydelse för att allt fungerar. Han talar de båda afghanska språken, pashto och dari, och han vet vilken situation ungdomarna kommer ifrån.
– Deras föräldrar har satt allt vad de har i pant hos människosmugglare när talibanerna har knackat på dörren för att tvångsrekrytera pojkarna som barnsoldater. Så har de här killarna skickats ut på den osäkra resan mot Europa, förklarar han.
Många har varit på flykt i månader. En del har upplevt tragedier, som kamrater som mist livet på vägen, fallit ur båtar eller skjutits av gränsvakter.
Bara sedan den 23 september har runt 2 500 ensamma barn och ungdomar kommit till Trelleborg. Kriget i Afghanistan har pågått i decennier. Så varför kommer de nu?
– Smugglarna har berättat att de drar nytta av kriget i Syrien, berättar Najib Hamid. Med många på flykt är vägarna till Europa öppna.
Från den ibland mycket grymma resan erbjuder pensionatet en tids andrum. Ett par, tre nätter är det tänkt att de nyanlända ska vistas här. Men systemet med vidareslussning har närmast havererat och de 38 pojkarna spelar fotboll på gräsplanen, småretas med varandra, tecknar eller provar sällskapsrummets piano medan dagarna går. En del tar bussen in till Trelleborg, och det är inte alldeles säkert att de kommer tillbaka.
– Ja, de avviker ibland, säger Karin Trulsson. Det kan vara de som har vänner eller släktingar någon annanstans i Sverige, de vill inte stanna här och invänta Migrationsverkets process.
24 timmar har de på sig att komma tillbaka. Det finns alltid nya barn till de tomma platserna. Med varje färja söderifrån kommer det flera.
När vi träffas har Stefan Löfven just besökt kommunen och lovordat hur man lyckats. Kommunens arbetsförvaltningschef Cecilia Lejon har varnat för att det snart inte går längre. Snart är det slut på både lokaler och personal. Kommunals sektionsordförande Annicka Jönsson oroas över hur personalförsörjningen fungerar i andra funktioner i kommunen – vikariebankerna är tömda och många i den ordinarie personalen utlånade. Det finns också en oro för mordbrand, på andra håll i Sverige brinner boenden, och den mest prioriterade riskbedömningen på Trelleborgs boenden har rört brandsäkerheten.
I pensionatets sällskapsrum sitter barnens teckningar på väggen.
Någon har målat en svensk flagga. Någon har satt upp en text och jag måste fråga Najib Hamid vad det är. En dikt om hemlängtan?
– Nja … äh, jo en dikt … eller snarare – han retas med sin kompis. Han skriver att han var på sitt rum och allt var så fint, men sen kom hans kompis och allt luktade illa.
Han ler åt den barnsligt retstickiga pojkhumorn.
– Den vanligaste frågan de ställer till mig är – ”när får jag börja gå i skola?”.
Det vet vi inte, tvingas personalen svara. Många vill ändå lära sig lite, och ibland improviseras en språklektion.
– Vi har lärt ut en del enkla fraser. Och så har vi räknat till tio, först övade Najib med dem på rikssvenska. Sen tog jag det på skånska, berättar Karin Trulsson.
Många lär sig snabbt, och vill lära sig mer, tillägger Najib Hamid.
– Det här är så smarta killar. Starka. Har man klarat den resan de har gjort klarar man allt. Jag hoppas Sverige förstår vilken tillgång de är.
Boende för barn
Transitboenden är till för att ge ensamkommande barn och unga tak över huvudet den allra första tiden i Sverige. De flesta transitboenden finns därför i de kommuner som barnen först anländer till på resan in i Sverige. Från dessa ska barnen efter ett par dagar slussas vidare till en anvisningskommun och ett asylboende. De som har fått tillstånd att stanna kan sedan flyttas till en tredje boendeform kallad PUT-boende.