Dags att tänka nytt om familjehem
Det är brist på familjehem. En katastrof för barn och ungdomar som måste flytta från sina ursprungsfamiljer för att där finns missbruk, våld eller brist på omsorg, eller för att de själva beter sig destruktivt.
De behöver ett nytt hem men kan inte få det.
Barn ska växa upp i hemmiljö, det tycker vi i Sverige. Men i stället placeras de i jourhem, och blir kvar där. Eller på institutioner, som forskning visar kan vara rent ut sagt skadliga med dagens utformning.
Det här är ingen enkel fråga med en enkel lösning. I gruppen finns små barn, tonåringar och ensamkommande flyktingbarn. Just nu har vi en akut situation för ensamkommande. Och det är glädjande att många nu öppnar sina hem.
Men grundfrågan kvarstår: hur ska vi få fler att vilja bli familjehem på längre sikt? Fler som har överskott på kärlek, plats och vilja att ta sig an ett barn?
Håkan Ceder har utrett tvångsvård för unga och föreslagit ett nationellt kompetenscentrum för familjevård och en nationell rekryteringskampanj. Gott så.
Privata aktörer lyckas bättre än kommuner att rekrytera. Varför? För att de lovar att finnas där för familjehemsföräldrarna och stötta, dygnet runt.
För det är ett stort ansvar. Bristen på tid är ett hinder. Familjerna har fullt sjå med sina redan späckade scheman.
Det är svårare att hitta familjehem i tider av arbetslöshet, för då är man på tå för att få jobb.
Att vara familjehem är ett arvoderat uppdrag. Inget arbete. Arvodets nivåer varierar från kommun till kommun och är en förhandlingsfråga. En del tycker att arvodet är högt. Andra att det är lågt. Återigen ingen enkel sanning. Tjänstepensionsgrundande är det inte. Ingen vet om just det är ett hinder. I vissa fall ställer socialtjänsten krav på att en vuxen ska finnas hemma.
En del kompenserar för lönebortfall i många år, andra bara några månader. Samtidigt professionaliseras uppdraget. Blir mer manualiserat och kontrollerat, påverkat av den allmänna utvecklingen inom socialtjänst och skola.
Ingen har frågat familjehemsföräldrarna om deras drivkrafter på många decennier.
Under andra världskriget evakuerades 70 000 barn från Finland till övriga nordiska länder, största delen till Sverige. Skulle något liknande vara möjligt i dag? Den senaste tidens engagemang i flyktingfrågan väcker hopp.
Även om det bär emot att se kärlek och uthållighet som ett arbete kanske vi måste tänka nytt i ett samhälle som urbaniserats i snabb takt. Att det här är svårt får inte hindra att någon agerar för barnens bästa. Vem gör det?
