Vem ska bevaka demokratin?

Texten du läser har ett klassiskt upplägg: rubrik, ingress (den korta sammanfattningen ovan som i bästa fall lockat ända hit) och själva artikeln. Ofta illustreras den med ett foto, en graf eller en illustration. Lite statistik kanske, någon faktaruta här och där.

Innehållsmässigt får det gärna handla om någon som är för något, någon som är emot något, någon som ställs tills svars för något och någon som påverkas av detta. Claes Elfsberg-journalistik som journalisten och medieforskaren Kajsa Althén vid Södertörns högskola kallar den; rak, saklig, opersonlig.  Och utdöende.
– Den neutrala TT-tidens röst är förbi. Samtidigt finns ett enormt behov av information som inte journalister i dag lyckas tillfredsställa. Och här har alla: du, jag, mediehusen, politiska partier, näringsliv, ja alla som tycker att demokrati är viktigt en chans att forma nästa fas, säger hon.

I dagsläget är det dock ett faktum att under de senaste tio åren har närmare hundra lokalredaktioner stängt dörren för gott. Var fjärde journalist på en dagstidning har under samma period försvunnit och förra året la TV4 ner samtliga lokalredaktioner.

Forskarna talar om platser som hamnar i medieskuggan. Särskilt underbevakade är områden i glesbygd och somliga av storstädernas förorter och kranskommuner. Följden blir att demokratin tar stryk. Människor som bor här får inte insyn i det som händer i vardagen. Och när platser försvinner in i medieskugga, riskerar de att aldrig fångas upp i det som forskarna kallar för det nyhetsekologiska systemet. Ett system där riksmedier snor nyheter från den lokala journalistiken, så att resten av landet, inklusive rikspolitiker, får veta vad som händer med infrastruktur, vårdboenden, skolor, flyktingboenden, näringsliv i just den orten.

En annan del av skuggan visar Institutet för mediestudiers undersökning om var journalisterna bor. Att de flesta bor i Stockholm, eller i storstäder är kanske inte konstigt. Man flyttar dit där jobben finns. Men även inom bostadsområdena är journalister en segregerad yrkesgrupp.

På Södermalm i Stockholm är i dag var hundrade invånare journalist. I stadsdelen Rinkeby-Kista, cirka två mil bort, har en på tvåtusen invånare samma jobb. Vilket ligger på samma nivå som till exempel Avesta.  Undersökningen visar också att journalister inte bor där många röstar på S eller SD. Inte heller där många utländska medborgare bor.
– Det här skapar ett avstånd till människor man bör och vill nå. Områden som hamnar i medieskugga riskerar att missa politiska satsningar när det blir väldigt mycket fokus på vissa medelklassfrågor. God journalistik kräver att du känner till tillvaron som du ska beskriva, säger Sakine Madon, liberal politisk redaktör på Norran i Skellefteå, och som själv pendlar mellan Solna och Västerbotten.

Hon anser att det medelklassiga urvalet av nyheter bidrar till att de extrema hatsajterna växer. Och efterlyser självkritik bland journalister och mod hos mediechefer.
– Det är ju väldigt populärt att räkna utländska namn och liknande på redaktioner. Men det är att skjuta sig själv i foten. Det är ytligt. Redaktionen måste våga se sina brister, ska någon rapportera om gruvnäringen i Kiruna är det bra om den kan något om Kiruna. Ska någon skriva om miljonprogram är det viktigare att hen har vuxit upp där än att namnet klingar svenskt eller utländskt. Man måste se till vad folk kan och mediechefer måste se bortom den egna umgängeskretsen.

Även Kajsa Althén ser i sin forskning hur nedläggningar och koncentrationen kring storstäderna påverkar nyhetsrapporteringen. Blåljus-rapportering dominerar när det handlar om landsbygden i riksmedier. Och det digitala tenderar att fokusera på senaste nytt om den stenrika familjen Kardashian. Billig och snabb journalistik.
– Klart att det är dystert – och ingen kvalitativ förbättring för journalistiken och demokratin. Men jag vill inte bara måla upp en svart bild. Det säger jag inte för att vara käck utan för att det enbart svarta inte stämmer överens med verkligheten, säger hon.

Kajsa Althén ser snarare en brytpunkt än ett journalistikens slut. För begrepp som demokrati och journalistik har aldrig varit statiska. Journalistiken i Sverige har genomgått flera olika faser, där den första runt förra sekelskiftet öppet tog ställning för demokratiska reformer som allmän rösträtt, pådriven av arbetarrörelsen och liberaler, och mer fungerade som propagandaforum, till dagens kritiskt granskande ombud för allmänheten mot makten.
– Teknikutvecklingen i dag tvingar rollen att förändras på nytt. Det blir svårt för journalistiken att hävda sig när medborgare själva kan producera, i alla fall den enkla händelserapporteringen, och lägga ut på Fejan.

Tekniken finns där. Men Kajsa Althén saknar vilja och kreativitet hos mediehusen.
– Hur mycket har man inte hört att journalisterna ska finnas på alla digitala plattformar? Men vad innebär det? Vilket innehåll vill de ha? Hittills ser vi mest ”läs mer på webben” där man hittar samma sak fast kanske längre.

Hon pratar om medborgarjournalistik som en väg fram. Inte att släppa journalistens roll, men att samarbeta mer med dem man skriver om och för. Att minska distansen för att bli mer angelägen och släppa mallarna, som finns hos såväl den enskilda journalisten som på redaktionen.
– Många journalister vet att de går på i samma hjulspår. Och många redaktioner har en inbyggd agenda: ”Så här skriver vi”. Det gäller att behålla kvaliteten i urvalet, men göra det mer angeläget ur demokratisk synvinkel.

Och det behövs koncerner som tillåter journalistisk verksamhet.
– Många mediehus i dag har samma filosofi som näringslivet i övrigt: att göra så bra affärer som möjligt.
– Det har inte alltid varit det självklara. I det nyliberala ekonomiska tänkandet som kom i början av 1990-talet drogs mediehusen med och samhällsrollen konkurrerades ut av av kraven på avkastning. Nu får man inte längre föra över medel inom en koncern utan lägger i stället ner. Men det är få kvalitativa journalistiska produkter som någonsin varit lönsamma.

För det är inte efterfrågan på journalistik som sinar, enligt Kajsa Althén. Men de nya mediegenerationerna är vana vid att själva vara inblandade och kräver ett mer personligt tilltal än Claes Elfsberg-journalistiken. Att göra sin röst hörd i ett kommentatorsfält räcker inte.  Kajsa Althén återkommer till ett citat av Jay Rosen, journalist och professor i journalistik vid New York University.
”Folk hungrar efter något de inte får från oss.”

LÄS OCKSÅ:

Sandra Lund: Snart kommer suget efter lite filtrering