”Snart kommer suget efter lite filtrering”
Under en stimmig släktträff kliver han fram. Han har ännu inte gått ut gymnasiet och han befinner sig inte i något truligare tonårsläge utan är så där storögt nyfiken som människan bara är i en viss ålder. – Va, är du journalist? Guvakul! Men, men, vad gör du? Åker du runt, och typ träffar folk och så?
Det här var några år sedan. Och det var något av ett uppvaknande. För dem som vuxit upp bland bloggar och sociala medier, för dem är inte journalist särskilt synonymt med själva hantverket jag fick lära: att jaga information, att ifrågasätta den, att möta människor och få dem att öppna sig och att ställa ansvariga till svars. Med en enda strävan: att så balanserat det bara går gestalta det som sker här och nu. Gärna med stil. Det lyckas man inte alltid med, men det är målet.
För min släkting var journalist mer någon som sysslar med media. I form av att skriva. Och det där är ju inte enbart en generationsfråga. Den allra vanligaste reaktionen en skrivande journalist får av icke-journalister (om vi bortser från hat) är nog ”åh, jag älskar också att skriva”.
Helena von Zweigbergk, själv journalist och författare, utvecklade fenomenet i P1:s Spanarna nyligen. Hon tog upp begreppet gammelmedia. Inte som ett sätt att beskriva papperstidningens död. Nej, nej. Ty även den som läser en tidning på nätet är ju kvar i det gamla. Tidning liksom. Så himla yesterdays news!
För enligt von Zweigbergk är det som anses förlegat snarare själva jobbet: ”utbildade journalister vars yrke är att gestalta sin omvärld med krav på kunnande och någon typ av korrekthet och med namn och någon form av objektivitet.”
Medan den nya ”fräsiga omvärldstolkaren” i stället är någon, vem som helst, som skriver något någonstans och får medhåll från några som håller med. För journalister talar inte sanning. Det vet ju alla! För det har en Facebook-kompis sagt. Och länkat till en text om hur det Egentligen förhåller sig.
Så får den här ”kompisen”: du, jag och alla ni andra stå för sanningen. Och vips, här får vi ju även in lite äkta demokrati också. Alla får säga sitt. Vem som helst. Ny demokrati om man så vill. Fräsigt.
Och visst finns här en jämlik tjusning, men den har inget med journalistik att göra. Och inte nödvändigtvis med demokrati. För dess konsekvenser, när alla säger sitt och bara lyssnar på andra som säger ungefär som den som säger mitt, är att vi plötsligt börjar leva i ett rätt odemokratiskt samhälle. Där vi lär oss att älska dem som är oss lika. Och mer eller mindre hata alla andra. Det är få demokratier som byggs utifrån de motpolerna.
Men okej, lite hopp. Även denna era kommer att föda behov. När tillräckligt många har hatat gammelmediala journalister, och gjort tillräckligt många tummar upp för andra som ”vågar” tala om Sanningen, så kommer suget efter någon som filtrerar och nyanserar en aning att komma. Som skriver, pratar, filmar utan att sätta sig själv och sina egna känslor i första rummet. Typ en utbildad journalist.
LÄS OCKSÅ:
