I Klockartorpet, en gammal arbetarstadsdel i Norrköping, går var femte elev ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Och på Borgsmoskolan, Klockartorpets enda högstadieskola är antalet ännu högre – där går var tredje elev ut nian utan fullständiga betyg. Det är dubbelt så många som rikssnittet.

Thomas Stenberg är rektor på Borgsmo. Han tar upp segregationen som den största orsaken till problemet. Och berättar om hur den cementerats på Borgsmo. Skolan har alltid haft ruffigt rykte. I området bor många arbetslösa, och utbildningsnivån är låg. Studiemotiverade elever har under åren droppat av till friskolor, säger han.

Nästan hälften av skolans elever har stödbehov. Detta eftersom skolan under flera år tagit emot elever med multidiagnoser och olika funktionshinder från hela kommunen – elever i behov av extra stort stöd. Borgsmo är dessutom en av tre högstadieskolor i Norrköping som delar på hela ansvaret för ensamkommande flyktingbarn.

En skolklass består av elever med väldigt olika behov: Nyanlända, barn med svenska som andra språk, barn som behöver extra stöd och barn utan stödbehov.
– Att som lärare försöka tillgodose alla dessa elever i en och samma klass är omöjligt. Resultatet ser vi i statistiken. Ungarna klarar inte skolan, och vi inte vårt uppdrag, säger rektorn.

För att bryta den negativa utvecklingen har Borgsmo som första högstadieskola i Sverige löst upp klasserna och infört studiegrupper. Idén kläcktes av Jolanta Sandgren, pedagogisk utvecklare på Borgsmo, i samband med att hon för två år sedan undervisade en grupp nyanlända barn från Somalia.
– Några elever hade aldrig tidigare gått i skola. Andra hade gått i skola i Kenya och kunde läsa och skriva på engelska. Vi beslöt oss för att dela upp dem i två grupper – de som kunde läsa och skriva i en, och de som inte kunde det i en annan.
– Resultatet blev väldigt lyckat. Och eftersom vi har så många elever på skolan med olika förutsättningar och behov, bestämde vi oss för att dela in alla skolans elever i mindre grupper, berättar Jolanta Sandgren.

Undervisningsgrupperna är hälften så stora som en vanlig klass. Eleverna i årskurs sju och åtta har sedan höstterminens start delats in i tre olika grupper beroende på vilka språkkunskaper de har.
– I stället för att baxa ihop alla i en klass, med risk för att vissa understimuleras, och andra får för lite hjälp, kan vi nu utifrån elevernas språkkunskaper jobba i de olika ämnena enligt läroplanen, säger Jolanta Sandgren.

Resultaten av den nya undervisningsmodellen kommer inte att synas i statistiken förrän tidigast om två år, eftersom årets nior fortfarande går kvar i vanliga klasser.
– Men vi är övertygade om att det kommer att vara en stor skillnad när eleverna som går i åttan i dag går ut nian 2017.

Thomas Stenberg tror att fler skolor kommer att ta efter.
– Svensk skola bygger fortfarande på hur samhället såg ut för 40 år sedan, med en homogen grupp elever. Alla födda och uppvuxna i Sverige med liknande språkkunskaper, och skolbakgrund. Så ser det inte ut längre, säger han.

Elever i åttan: ”Det är lättare att hänga med”

Undervisningsgrupperna fungerar bättre än vanliga klasser tycker eleverna på Borgsmo-skolan. Det har blivit lättare att ta hjälp av kamrater och lärare. Och det har blivit roligare att studera.

Ayan Ali, Aylin Zuniga Salcedo, Tova Malmberg, Natalie Gustafsson och Linus Larsson går alla i åttan på Borgsmoskolan. Sedan höstterminens start har de varit indelade i undervisningsgrupper. Något de flesta upplever som ett lyft.
– Grupperna är mindre, och eftersom de flesta är på samma nivå har det varit lättare att ta hjälp av kamraterna, säger Linus Larsson som tillsammans med Natalie Gustafsson och Aylin Zuniga Sacedo går i grupp tre – gruppen för eleverna med störst språkförståelse.

Ayan Ali går i grupp ett, tillsammans med andra elever i åttan som behöver arbeta mer med språket.
– Jag tycker också att det har blivit bättre. Lärarna har mer tid att förklara, och det har blivit lättare att hänga med, säger hon.

Hon berättar om ett tillfälle när hon inte förstod, och räckte upp handen för att fråga läraren om hjälp.
– Då skrattade killarna i klassen, och det kändes inte bra. Fast det som var bra var att jag ändå vågade räcka upp handen. Det hade jag inte gjort om jag gått i en vanlig klass, säger hon.

Tova Malmberg går i grupp två. Hon är den som känner sig minst nöjd med gruppindelningen.
– Vissa saker är bra. Som att vi får mer hjälp. Men det känns som att eleverna i grupp tre, de som redan har det lättast har de bästa lärarna. Och jag förstår det eftersom de behöver utmanas. Men det känns ändå fel – vi hade också behövt dem, säger hon.

Linus Larsson håller med:
– Egentligen är det ju de som har det svårast som borde ha de bästa lärarna. Eller, vi ska ha alla de bästa lärarna, säger han.

Natalie Gustafsson gillar samtalstonen i de nya grupperna, och säger att det blivit lättare att diskutera.
– Jag är rätt blyg. I sjuan drog jag mig för att räcka upp handen om jag kunde svaret. I stället lät jag någon av de mer pratsamma svara. Nu tar jag mer plats.

En stor del av förbättringen beror enligt eleverna på gruppernas storlek, men också på att lärarna blivit mer närvarande.
– Vi får mer hjälp. Och lärarna behöver inte ödsla tid på att förklara på så många olika sätt. Det räcker ofta med en genomgång, säger Aylin Zuniga Salcedo.

Linus Larsson tycker också att eleverna fått mer respekt för varandra.
– Det är sällan någon avbryter eller rackar ner på någon som inte förstår, säger han.

Eleverna är överens om att det blivit roligare att plugga sedan undervisningsgrupperna infördes.
– Det är lättare att hänga med på lektionerna. Och det känns tryggt att undervisningen är anpassad efter oss, och inte tvärtom, säger Natalie Gustafsson.

Finns det en risk att ni känner er bedömda av gruppindelningen?
– Nej, eftersom det handlar om olika förutsättningar. En elev i grupp tre kan bli underkänd, och en elev i grupp ett kan få ett a. Vi pluggar på samma villkor, med olika förutsättningar – men får den hjälp vi behöver, säger Linus Larsson.